Rastlös

Hela helgen har det krupit i mitt skinn av rastlöshet och jag har äntligen kommit på vad det handlar om. Jag vill bort från mig själv, från mitt liv, från hela situationen omkring mig just nu.
Tja. Det var ju jävligt hjälpfullt att komma på det. Det enda jag aldrig kommer från är ju mig själv.

Jag är bara så jävla less just nu. På att ha mina vänner annanstans än där jag är. På att inte ens ha Ulrika längre. På känslan av att aldrig komma nånvart. På att såra Lars genom att vara förälskad i Benny. På att känna som som en jävla tonåring över nån jag känt i mer än halva mitt vuxna liv. På att vara ledsen men inte orka känna efter. På att känna mig likgiltig och håglös. På att hela tiden gå balansgång mellan vad jag vill och vad jag bör. På att jag gör mina val så mycket svårare än de borde behöva vara. På att älska. På att hata.
Och tamefan om jag inte är duktigt less på att vara less oxå!!

Så kunde jag krypa ur mitt skinn och försvinna nånstans långt härifrån skulle jag göra det på en gång.

Men jag kommer ju aldrig undan mig själv, vart jag än tar vägen följer jag efter som en liten igel.

Fy fan vad jobbig jag är!