Jag kan väl få erkänna

Jag har försökt att styra över mina känslor tidigare. Det har aldrig gått nåt vidare. Så den här gången, när jag insåg att jag faktiskt är förälskad i nån annan än älsklingen, tänkte jag att det är lika bra att låta det vara, flyta med lite liksom. Kämpa emot funkar ju inte.

Flyta med funkar inte heller, kan jag avslöja.

"Jag tror att du är smickrad av uppmärksamheten" var vad älskligen sa när jag talade om det. Jo, förvisso. Konstigt vore väl annars - jag är väl inte mer än människa? - men det är mer än så. Känslorna fanns ju innan uppmärksamheten, liksom.

Senast jag kände nåt för någon annan slutade det med att jag lämnade min sambo och hamnade här i Lund... men det är inte samma sak. Jag var missnöjd med mitt förhållande då, jag VILLE bort. Nu vill jag ingenstans. Det är Lars jag vill leva med. Benny valde jag bort för säkert 6år sen eller nåt, jag kan inte dela mitt liv med någon vars värderingar jag inte delar och i vissa fall inte ens respekterar (herregud, räckte det inte med 7år tillsammans med en folkpartist!?).
Ändå kan jag inte låta bli att vara intresserad, lockad. Det är starka känslor mellan mig och B. Jag har alltid älskat honom, men inte såhär... han är min, hur jag än vill ha honom. Det har han alltid sagt men jag har aldrig trott på det.
Förrens nu.

Givetvis är det lockande. Men det är inte bara mitt val. Eller jo. Visst är det mitt val, och jag väljer att inte göra något som kommer skada Lars som jag älskar. Ska jag göra nåt - och gudarna ska veta att jag vill! - vill jag kunna må bra även efteråt. Kanske vore det enklare om det bara handlade om ett knull. Nu är det kärlek - nåt som borde vara hur enkelt som helst men alltid blir så svårt. Jag förstår att älsklingen känner sig hotad även om jag påstår att det inte finns nån anledning. Jag harju redan gjort ett aktivt val att leva med honom, Benny är bara nån som alltid funnits i mitt hjärta.

Jag förstår att han är rädd att förlora mig, och som vanligt är det samma sak jag är rädd för.

Att förlora mig.