Igår blev det till slut dags att ta farväl. 17 år fick vi tillsammans, bästa bästa katten Sötnos och jag. Hon fick somna in stilla igår eftermiddag. Det låg åska i luften och det kändes svårt att andas. Hoppades likt en dåre att det skulle gå att rädda henne. Men livet är ju sådant att vi inte kan rädda allt.
Nu är det lite extra tomt i lägenheten. Ingen vattenfontän som låter, det är tomt på din matplats och tomt i mig. Jag ropar ändå "hallå gumman" när jag kommer hem och väntar på att höra dina tassar hoppa ner på golvet. Jag tittar reflexmässigt efter dig på soffan, men du ligger inte där.
Tack för alla de här fina åren, bästa bästa Sötnos.