Emmygalan

Jag har lite tråkigt på jobbet. Jag har lite tråkigt hemma. Jag har lite tråkigt i livet. Så jag tänkte roa mig en liten stund med att titta på klänningarna från Emmy-galan.
Men herrejösses!! Vilka fula klänningar!! Den ena fulare än den andre. Jag tror jag såg ett par svarta klänningar som var lite stilfulla, men det var också allt. Det var roligt att se att alla kändisarna inte var size 0 eller mindre. Men varken de små eller lite större hade snygga klänningar. Jag tänkte, aha... nu försöker de förtvivlat bli utsedd som årets sämsta klänning för den får större uppmärksamhet än de som ligger i toppen.
Jag får sån känsla ibland i dagens enorma media-brus. Att försöka göra sig hörd i toppskiktet är så svårt att man istället går raka motsatsen. Att göra något som upprör folk och gör dem arga (nu menar jag kanske inte just klänningar) är mer effektivt att göra sig synlig. Och i år kanske den strategin klev in på kändisarnas röda matta. Inte vet jag. Fult var det. Som fan.

Det finns ju också en överhängande risk att det är jag som håller på att bli gammal. Det är nu jag vikar av för att aldrig mer gå gemensamt med ungdomen. Nu kommer jag vara totalt oförstående till allt mode.
- Hur kan de vilja se ut så där, kommer jag säga varje år när de nya modetrenderna smyckar skyltfönstren.

Jag var, på tal om det, i stan i förra veckan. Det hände sällan före pandemin och det händer typ aldrig numera. Men i vår stora stad var jag. Som en kusin från landet på besök.
Före pandemin var ju modetrenden lite åt träningsklädershållet. Att gå i löpartights var helt funkis och inget som bara hittades på gym och i träningsspåren.
Nu verkar pandemin ha gått all-in. Det är mjukisbyxor och gympadojor. Byxor och tröja i sweatshirt tyg som ett set och bling bling på det och du är dressed för en kväll ute på stan.
Jag ska ju nu inte försöka verka bättre på något sätt. Jag har verkligen förpassat mig i jobba-hemifrån-looken. Svarta jazzpants och fleecetröja är klädseln jag går i. Varje dag. Jag har en packe svarta brallor, några raka, några utsvängda. Inga tighta. Alla med resår i midjan. Jag har 5-6 fleecetröjor med dragkedja. Några gamla, några nya. Under fleecen har jag antingen inget. Eller ett linne. BH har jag bara på mig om jag ska ut på stan. Och det är ju som sagt, inte så ofta det sker.
Jag sminkar mig när jag ska ha videomöten, men försöker ha så få av dem som möjligt.

Jag trodde det var bara jag som hade degat ner mig så här. Eller för människor som bara höll sig hemma. Men det visade sig ju att Stockholms gator var fulla av dem. Ja, det verkar rent av vara hippt. Även om sweatshirt verkar vara the shit före fleece.

Jag och min väninna hamnade snabbt i gamla minnen där det coolaste man kunde ha var Bahgera overall och en Salomon-ryggsäck. Då man gick i jättetjocka sweatshirt tröjor och byxor med Musse Pigg på. Och det var coolt.

Hahaha... ja, ja... märklig text. Allt för att jag googlade runt på Emmy-klänningar.
Nog om detta. Nu gör jag något annat istället.