2016 och 2017

Hej.
Jag har inte ens märkt att hypodea går att nå igen, på vanligt vis. Men nu när det ligger här, öppet, så känns det rätt att skriva.

Jag är ensam nu. Det är okej men det är tråkigt. Jag var ju kär. Ganska länge. Och jag vill egentligen inte prata skit men jo, det vill jag kanske, eller jag vill nog mer prata sant än skit, och sanningen är att han inte alls behandlade mig bra. Och det är jag ledsen för i efterhand. Jag la ändå ett par år på honom. Och även om det är 1,5 år sedan vi gjorde slut har vi strulat hit och dit i flera omgångar sen dess. Jag la ett par fertila och i teorin sladdbarnsmöjiga år på honom, på att aldrig känna mig säker, på att få olika besked, få en halvtimme här och där, ofta bli bortvald.

När det mesta som hände i mig var ilska, sorg, frustration, har jag ändå strulat och sökt mig dit. Det som inte har hänt i mig är trygghet och säkerhet. Kärlek har hänt. Kanske mest fysisk. Men det är som att jag har gett allt för små smulor av ömhet, små smulor av att kunna gömma mig innanför hans långa stora hår, känna mig liten och trygg.

Jag vill inte ha honom. Jag vill bara inte vara själv. Å ena sidan nästan hatar jag honom. Å andra sidan tänker jag på honom, hans kropp, hans hår, och längtar efter det. De där små stunderna av bekräftelse. Någon annans bild skymtade förbi på Instagram, där låg en man i en soffa och sov, och han var lite lik honom. Min exkille. Och det vimlade till i bröstet. Det är ungefär det där andra ser. Ett stort hår och charm och skägg.
Ibland dagdrömmer jag om att klippa av det där håret i smyg. Tjoff. Och att då skulle kraften försvinna. Som för Samson/Simson.

Jag vet inte vad detta babblet egentligen vill säga, det känns bara skönt att vara tillbaka på välkända marker.

I år fyller jag 40 och jag är ganska ensam, kärleksmässigt. Jag bär på så mycket gos och kärvänlighet att hälften vore nog. Det vore härligt att få lägga det där fysiska på någon.

Jag har mina barn. Vi tre står tajtare än nånsin. Jag är nog en relativt jobbig mamma ibland, jag tjatar och pratar och lägger mig i. Jag är nyfiken. Jag låter inte tonåringens dörr vara stängd hela tiden. Jag knackar på, går in och sätter mig och pratar. Fast den står automatiskt oftast öppen, fortfarande, fast han är femton. Han kan ropa "mamma! Kom in och häng med mig!" och så går jag in och slänger mig ner i sängen intill honom och så pratar vi och larvar oss och retas.

Jag blev sjukskriven i slutet av oktober. i tre månader har jag varit sjukskriven på halvtid, nu går jag upp i heltid igen. Det var på grund av stress, men nu känns det lugnt. Fast mitt minne är kass. Jag tappar ord och namn och filmtitlar, hela tiden, men det kanske är min höga ålder som gör det?
Jag ska i alla fall upp i heltid. Det sker en förändring på jobbet, vilken jag hoppas kommer bli bra. Jag ska börja i psykoterapi och jag ska fylla 40, som sagt.

Jag vet inte om jag vill säga att jag TROR på det här året. Det ÄR och det BlIR, mer än så vet jag inte. Det är 2017, jag fyller 40, min äldsta fyller 15. Det är det enda jag vet. Men jag fortsätter nog vara ensam.