Corona i ett öppet samhälle

Jazzie 2021-09-08 13:13 (inga kommentarer)
Så ska samhället öppnas upp om 3 veckor. Det känns helt märkligt.
Jag blev färdigvaccinerad i början av juni. Ändå är tanken att gå in i en fullsatt lokal - teater, bio, konsert - helt surrealistisk att ens tänka. Sitta bredvid okända människor, trångt axel mot axel. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag tycker att det är en normal och självklar sak att göra. I höst kommer det i alla fall inte kännas så.
Delta varianten, som inte riktigt hade fått spridning här där vi bor före sommarlovet, går nu in i mina barns skolor. Och det märks att den är mer smittsam. I min sons skola har de fall i nästan alla årskullar, och vissa klasser har de skickat hem för att stoppa smittspridning.
För grundskoleelever, allra helst barn under 12 (jag tror nämligen att man kommer börja vaccinera ner till 12 under hösten) så kommer den här terminen vara den mest corona-drabbade genom hela pandemin. Tror jag.
Kanske är det olika var i landet man befinner sig, så klart. Men där vi bor. Och anledningen är Delta.

Hur ska man tänka? Mina barn, 11 och 9 år gamla, kommer förmodligen inte bli vaccinerade. Även om Sverige sänker vaccin-åldern. Ok, de kommer förmodligen inte heller bli svårt sjuka om de får corona. Men det är jag tänker på - är det verkligen "om" de får corona? Är det inte snarare "när"?
För hur ska ovaccinerade människor leva? Alla vetare säger att corona är här för att stanna under överskådlig tid. Kommer det nya varianter så kommer de antigen vara mer smittsamma eller ha muterat så att vaccinet inte skyddar. Vi som vaccinerar oss kan väl gissningsvis få en spruta till och så bemöter vi virusets fortsatta livscykel med dess utveckling.
Men ovaccinerade?
Nu ska samhället öppnas upp. Vi ska börja leva som vanligt. Förr eller senare borde mina barn få corona. Eller?

Nu tänker vi mycket på vilka barnen leker med. Vi håller dem hemma vid minsta förkylningssymptom. Vi corona-testar vid behov. Inväntar svar innan vi släpper tillbaka dem till skolan.
Hur länge lever vi så här? Pratar vi månader? År? Tills de blir 12?
De blir kanske inte svårt sjuka av corona. Men herregud, de får en veckas frånvaro från skolan bara genom att vara lite täppta i näsan. Under en termin hinns det med en hel del frånvaro. Så det jag funderar på är inte riktigt barnens reaktion till corona. Utan hur den effekt som allt det här har på deras liv och framför allt skolgång. Hur många corona-test kommer mina barn ha gjort de kommande åren? Och är det kommande åren vi pratar om? Vad kommer vara en normal frånvaro per termin och elev i skolan? Och i hur många år kommer det vara en normal frånvaro-nivå?

Hur tänker vuxna människor, som har möjlighet till gratis vaccinering, men väljer att avstå? (jag pratar alltså inte om människor som av olika anledningar inte kan/får vaccinera sig)
Hur har de tänkt att leva sina liv? Corona-testar de sig när de blir förkylda? Isolerar de sig och tvättar händerna samtidigt som de sjunger blinka lilla stjärna? Eller skiter de helt i corona och tänker det ger sig. Antingen blir man sjuk eller så blir man inte det.
Kommer de köpa biljetter till en konsert och stå och trängas i fulla lokaler? Jag antar det. För de känns inte som människor som skulle förneka sig själva friheten.
Så där borde det väl också handla om "när" och inte "om". Visst, många utav dem kommer inte heller bli allvarligt sjuka. Frågan är vilka åtgärder de kommer göra under tiden? Som att stanna hemma, hålla avstånd osv när samhället öppnar upp. Och tills hela den här gruppen har gått igenom en covid-infektion kommer sjukhusen behöva lägga resurser på den andel som kommer behöva läggas in. På allas bekostnad.

Jag tror den här hösten kommer vara prövande för mig.

Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 075
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte