Jag har alldeles för lite att göra just nu på jobbet.
Men å andra sidan så hade jag alldeles för mycket att göra på jobbet under hela hösten/vintern/våren. Så jag tycker det är ok att gå på halvfart just nu. Plus att mitt projekt är i en uppstartsfas där det faktiskt är ganska nyttigt att ha lite luft så att hjärnan får fritt spelrum att faktiskt tänka efter.
Det är inget effektivt sätt att utnyttja tiden eller min kapacitet, men ibland lönar det sig att skynda långsamt i början.
Minns när jag gick runt och pratade med människor i 3 månader om vad jag tänkte göra när jag väl skulle börja göra mitt jobb. Kändes så oerhört slöseri med arbetstid. Vi är ju präglade att göra så mycket som möjligt på kortast tid.
Det är mitt bästa projekt genom tiderna. Vi fick jobba så småningom. Vi fick jobba som små as. Men det var ett svetsat gäng som jobbade och alla visste vem som höll i tyglarna och litade på mig. Det hade aldrig hänt utan de där pratiga månaderna då jag byggde upp nätverket som sen hela projektet levde på.
Och jag hade ändå inget bättre för mig då vi väntade på leveranser.
Givetvis är det inte alltid det ger sån utdelning. Ibland visar det sig att man har slösat med tid. Och ibland visar det sig att människor som går och slöar faktiskt inte har något annat syfte än just gå och slöa. Men jag vilar i vetskapen att det sällan är jag.
Men visst känns det jobbigt när jag inte är 100% nyttig på jobbet. När jag inte är helt uppbokad.
Så konstigt, det känns mer produktivt att sitta fullbokad hela dagar i helt värdelösa möten än att vara möteslös och pyssla runt med saker i trädgården. Fast hjärnan är ju inte still för att händerna gräver i jorden. Hjärnan är mer still när man sitter på möten där det diskuteras saker som inte riktigt är viktigt för just mitt jobb.
Eller varför inte en sån där härlig workshop som ska handla om något mål som en linjechef har på sitt bord. "Förbättra kommunikation" - herregud, i hur många år har vi haft möten/workshops/snack om förbättra kommunikation. Inte en endaste gång har vi följt upp och sett om vi har förbättrat oss. Eller vilka åtgärder vi har infört i syfte att förbättra.
Men x antal timmar att sätta ihop några powerpoints-slides där man listar problem i kommunikation och förslag till förbättring. Det kan man ju alltid lägga tid på. Sen läggs de där presentationerna (efter presenterats) i något moln och alla går vidare i livet med sina vanliga jobb som handlar om att leverera något. Ingen fick uppgiften att implementera någon av förbättringarna som föreslogs.
Nåja. Nog om det. Jag slår alltså lite dank på jobbet. Hälften av mig tycker det är jobbigt och känner mig skyldig. Andra halvan av mig tänker på de mängder av obetald övertid jag dunkade in i förra projektet och tänker - det var ju därför vi fick fri arbetstid, för att kunna jobba mycket när det är mycket och jobba mindre när det är mindre. NU är det mindre. Punkt.
Och så klart, det kommer inte vara lite hela tiden. Men fram till semestern kommer det gå lite på halvfart, även om jag lyckades få lite eld i baken på ett gäng idag. Så med lite tur kommer vi ha ett kortare intensivt race före semestern. Men jag ska inte göra så himla mycket annat än att hålla styrpinnen.
På onsdag ska jag få min andra Corona-spruta. Sen ska jag vara färdigvaccinerad till annat sägs. Min man ska få sin andra spruta några dagar senare. Mina föräldrar får spruta nummer 2 samma dag som jag och mina svärföräldrar dagen efter. Storasyrran får nog också spruta 2 denna vecka eller nästa. Min lillasyster och hennes man ska få sin första på torsdag.
Så till midsommar ska vi vara relativt skyddade i min familj. Det känns skönt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte