Kanske läge för

några ord till mig själv igen.

Saker tar den tid de tar. Det bästa är att varken blunda eller skynda på dem.
Nya frågor som dyker upp behöver inte få omedelbara svar. Ta mig tid att tänka igenom dem efter att de ursprungliga känslorna lagt sig lite.

Våga lita på de som säger att de tycker om mig. De är inga lismande smörbyttor som säger det till alla och envar. Jag väljer mina vänner bättre än så. Säger de att de älskar mig så menar de verkligen det.

Sen vore det kanske dags, på tal om det, att inte per automatik skämta bort såna allvarligt känslomässiga stunder bara för att de skrämmer mig.
Inte så mycket för att det nödvändigtvis är fel, utan för att jag börjar lessna lite på det. Jag har åtminstone blivit uppmärksam på fenomenet.
Ett steg på väg.

Andas lugnt, med magen och ta mig tid och mod att agera snarare än bara iakta.

Såja. Det ska nog bli bra det här, ska jag se.
Det kommer nog bli folk av mig med, om tio år eller nåt!