Är jag dum eller bara trög?

U och jag har inte mer än börjat prata igen förrens konversationen tar en helt annan riktning och det kraschar på nytt och jag känner hur jag bara inte ORKAR med ytterligare ett varv med anklagelser, ifrågasättanden, förklaringar, martyrskap och smärta - inte nu.
Och inser att det inte heller är nåt jag borde behöva orka med.
Varför gör jag det?
Varför umgås jag med nån som kan få min mage att knyta sig i ångest så lätt? Nån som får mig att bli rädd för mina egna ord, att de ska vändas emot mig.

Antingen är jag helt jävla dum eller så fattar jag bara långsamt.
Att jag ALLTID måste ner till botten innan jag tar mig ur nåt?
Nån gång borde jag väl lära mig?

Är det verkligen värt att ha en relation som så fort kan sparka undan fötterna under mig, även om vi har mycket kul tillsammans oxå?

Jag älskar henne verkligen, även fast jag egentligen inte orkar det.
Det är nånting som gör att jag inte kan bryta med henne, som gör att jag inte klarar av att förlora henne just nu. Än.
Trots den stora klumpen i magen. Som i ärlighetens namn inte till fullo kan tillskrivas henne, men den var i alla fall under kontroll innan...

Vad är det som saknas för att jag ska fatta ett beslut? Vad har jag kvar att lära mig? Kommer jag nånsin göra det?

Även fast jag VET att saker måste få ta den tid de tar blir jag otålig ibland. Jag vill ha ett svar NU, en lösning, fungerande försvar.
Men jag har åtminstone vänner som stöttar mig, även om de betydligt längre ställt sig frågan varför jag envisas med att umgås med U.
Det enkla svaret är kärlek.
Det svåra jobbar jag fortfarande på.