Dumpad?

Efter en vecka helt utan livstecken från älskade vännen i Malmö - trots otaliga små meddelanden från mig till henne - får jag ett mejl där hon babblar om att hon måste "validera sina relationer" och att hon tror sig behöva leva sitt liv utan att engagera sig känslomässigt i folk omkring.

Jaha?
vad fan säger man? Tack så mycket, liksom. Är det vad jag är värd? All tid, all energi jag lagt ner, all kärlek jag har för henne. Är DET vad den köpt mig? Var jag inte värd mer än så?
Det är vad den delen av mig som blir ledsen säger.

Den del av mig som blir förbannad funderar även den på att ge upp. För jag orkar verkligen inte just nu. Jag orkar inte slåss för att hon ska fatta att jag älskar henne. Att hon betyder massor för mig och faktiskt gör en skillnad i mitt liv, att hon kan lysa upp min tillvaro (men även sänka den rejält - baksidan på allt känslomässigt engagemang). Den sidan kräver en bättre förklaring, inte bara nåt luddigt "världen är dum och jag orkar inte med den". Den sidan reagerar starkt på antydningarna i brevet om att jag skulle stå på mobbarnas sida, de som hånar henne och gör sig lustiga på hennes bekostnad. Bara för att jag inser att det inte är nån idé att slåss mot idioterna - det enda som hjälper är att ignorera dem.

Men älskade Frigg hjälpte mig se att det som saknas i hennes sätt att se på världen är gråskalor. För henne finns en god sida och en ond sida och slåss man inte mot den onda sidan är man inte god... när det i själva verket är där gråskalorna kommer in - man KAN inte slåss mot allt, det är inte värt det.

Är den här vänskapen värd att slåss för?
Jo, jag tror faktiskt att jag egentligen tycker det, även om jag inte orkar det just nu. Jag är lika envis som en blodigel när det gäller folk jag älskar, och jag tvivlar på att jag kommer kunna släppa henne - även om jag kommer göra mitt bästa för att inte lägga energi på det här just nu. Jag har verkligen inte råd med det, jag har inte den mängden energi.

Minst lika ont gör att hennes karl oxå har ignorerat mig på sistone. Han som jag varit vän med långt innan de träffades. Jävla skit! Jag har mejlat och talat om för honom att han faktiskt gör mig illa genom att inte se mig - och får jag inte ens svar på det... ja, då vet jag inte. då kommer jag bli så liten att älsklingen knappt kommer hitta mig nästa fredag, när han kommer hem från sin konferens i Orlando.
Det är ju typiskt att han åker bort mitt i allt oxå... min största och mest tillgängliga källa för att ladda självförtroendebatterierna liksom.

Nåja. Jag är envis och ettrig, även om jag just nu är ganska ynklig.
Fan vore om jag inte klarar det!