jävla Benny!

Jodå, jag fick svar på mitt mejl till Benny. Han hävdar hårdnackat att jag borde visat mer stöd eftersom U mår dåligt och visserligen är hon sjuk vilket förvränger hennes verklighetsuppfattning men det vet jag ju om och borde ta hänsyn till. dessutom påstår jag visst att U ljuger bara för att jag tycker att han borde lyssna till bägge sidor innan han drar slutsatser om hur det gått till. Han behöver minsann inte höra bägge sidor för det är ju den mobbade som har tolkningsrätt.

Jävla Benny. SJU JÄVLA ÅR har jag litat på honom och han har aldrig svikit, och nu är jag rädd att allt har rasat.
Hur kommer det sig att mina känslor inte betyder något?
Hur gör jag för att visa sitt stöd till nån som inte svarar i telefon, inte öppnar dörren om jag ringer på, inte svarar på mejl? Hur gör jag om det inte räcker att tala om att jag älskar henne och att hennes ord är betydelsefulla för mig, och att de som påstår motsatsen borde hålla käften för orden är ändå inte ämnade för dem?

Varför betyder det inget att jag grät hela dan igår över det här (och allt annat som följde med när tårarna ändå började - all sorg och hjälplöshet från i somras, hopplöshet och oro över jobbsituation, avståndet till min familj, allt på en gång) och att jag gråter nu och ingen är här att trösta mig för att Lars åkt till USA och inte kommer hem förrens om en vecka?


Även om jag kunde är jag inte säker på att jag skulle bygga om världen så att den kretsar kring U. Sjuk eller inte är hon bara en människa bland andra, med ett eget ansvar för sitt välbefinnande. Det är sant att hon inte alltid kan bära det ansvaret och då är jag mer än villig att hjälpa henne - för jag älskar henne - men det går inte att lägga över hela ansvaret på mig eller någon annan.

Mest av allt är jag så jävla besviken. Benny borde känna mig bättre, han borde lita på mig, och framför allt sluta älta nåt som redan har hänt och ändå inte går att ändra på.
Jag trodde att jag kunde lita på honom i alla väder. Nu är jag inte så säker. Min värld har visserligen gråskalor men ett litet hörn av den vilade ändå på en fast tro att han var stadig nog att luta sig lite mot, och det hörnet har rasat nu. Och det gör ont. Långt mer än U's känsla av att hon inte fått mitt stöd - det är jag mer van vid, det kan jag tillskriva hennes inre sabotör, den som ständigt misstolkar och övertolkar saker, men som brukar gå att tala till rätta när hon lugnat ner sig.
Men jag är rädd för hur hennes sabotör kommer bete sig nu, när den har Benny som stöd. Jag är rädd att han i sin välvilja kommer förstöra mer än han gör nytta, och han kommer inte ens att fatta det. Och om så är fallet är det verkligen så att två av mina bästa vänner gått mig förlorade.
Och även om det inte är så kommer det ta lång tid innan jag känner tillit för honom igen. Om nånsin. (Jo, troligen nånsin. Om han vill, och inte ger upp vår vänskap. Det vore synd)

Nåja. Jag har väl blivit lite mindre blåögd när jag kommer ur det här, om inte annat.

Precis vad jag behöver - ännu mer cynism.