jag är trött. t.r.ö.t.t. på det mesta? nä, såklart inte. men rätt mycket ligger och tynger ner välbefinnandet just nu.
1. L har fått ett OCD-skov igen. kanske inte fullt lika illa som förra gången, men tillräckligt illa för att han ska ringa i princip dagligen och älta, älta, älta. och JA, det är sjukt synd om honom och jag lider och känner mig extremt otillräcklig, men samtidigt är det så JÄVLA tjatigt. samma saker sägs om och om igen, inget man säger hjälper annat än möjligen för stunden, sedan är det samma visa om och om igen. har extrema stresspåslag och vet inte vad som är värst, när han ringer eller när han INTE ringer. för ringer han så vet jag att jaha, nu får jag sitta med detta i minst en timme och sedan är jag helt dränerad på energi för resten av dagen. och ringer han INTE så är det bara en tidsfråga innan han ringer och det stressar också. och han lyckas alltid pricka in när jag av någon anledning inte kan svara och så har jag 24 missade samtal nästa gång jag tittar på telefonen. det är så jävla stressande och ibland känns det som att jag lever med axlarna klistrade vid öronen 24/7. han står i kö till samtalsterapi, men ingen vet hur lång den kön är eller när han kan få hjälp.
2. jobbet. den här personen som alltid vabbar för att hens partner har ett "viktigare" jobb, har sagt upp sig. först tyckte jag mest att det skulle bli skönt, för jag har ju märkt på den här personen att hen inte är nöjd med sin situation som assistent, hen vill ha högre lön och bättre titel men är inte riktigt beredd att jobba för det på det sätt som krävs i alla fall i vårt företag. så då är det väl bättre att prova lyckan någon annanstans. MEN då var det helt plötsligt tvärstopp när det gällde att hitta en ersättare, för det är så mycket osäkerhet med allt och med en hotande global lågkonjunktur och finanskris så var det helt enkelt inte läge att börja rekrytera. vilket man väl till viss del kan förstå, men ändå. i våras anställde vi ju en person som skulle jobba med produktutveckling och på sikt även ta över en del av mina ansvarsområden, och då bestämdes det att hen skulle börja med att jobba med assistenterna en säsong för att lära sig verksamheten och produkterna. och istället för att nu anställa en ny assistent istället för hen som slutar så får denna person köra ytterligare en säsong med assistentuppgifter. vilket mottogs SÅDÄR, kan jag väl säga. sen tycker jag faktiskt inte att det på något vis är fel, för det är ju väldigt tveksamt vad denna person egentligen har lärt sig under innevarande säsong. hen vet fortfarande knappt vad våra produkter heter, än mindre vad de innehåller och istället för att lägga energi på att lära sig det så vill hen att det ska finnas "ett dokument" där typ allt ska stå. oklart vem som ska skapa och underhålla detta dokument och vad det ska ha för syfte. igår bad jag hen att göra en uppgift baserat på "några volymprodukter". då visste hen först inte vad som avsågs med volymprodukter, sedan inte vilka volymprodukterna var och ytterligare sedan inte hur man skulle hitta det. sen är hen generellt en person som bara ser problem och inte möjligheter och har redan börjat dilla om att hen inte vill gå in i väggen. har sagt att det jobbet som ska göras nästa säsong är dimensionerat för två heltidstjänster så det bör ju inte vara några problem att hen plus den andra assistenten att klara det, vad som blir lidande är utvecklingsprojekten men då får de sättas on hold tills vidare. sen fattar jag med att det inte är KUL, det tycker inte jag heller, men ibland får man väl för fan bara gilla läget.
dessutom har den här personen och jag NOLL kemi, vilket bara är att beklaga. måste jobba aktivt med min sinnesbild som är en gås som allting rinner av från, men det är svårt när någon tjatar hål i huvudet på en och fan inte fattar NÅGONTING hur många gånger man än förklarar, samt har en benägenhet att generalisera och dra slutsatser utifrån noll faktaunderlag, och jag. orkar. inte. med. hen.
3. mr S är stressad. och då finns det liksom inte utrymme för mig att vara stressad, jag får inte heller tjata om saker som inte blir gjorda, jag får inte irritera mig på att det är stökigt, osv för då blir han ännu mer stressad och mår dåligt.
känns som att jag ständigt måste axla en roll av att vara stöttande, förstående, peppande och empatisk men helst av allt vill jag skrika och be alla dra åt helvete, sedan dra täcket över huvudet och somna om.