livet, ja det rullar väl på och för det mesta är det helt okej, i alla fall just här och just nu. jag jobbar lagom mycket, har kommit in i bra träningsrutiner, känner mig på det hela taget rätt så avslappnad och nöjd. och det trots att jag har jävelrevisionen från helvetet nästa vecka. det hänger fortfarande som ett damoklessvärd över mig, men jag har slutat att se det som någon form av personlig prestigegrej att vi ska ta oss genom den med så få avvikelser som möjligt och helst inga. visst handlar det mycket om det jag jobbar med, men inte BARA det, och nu får var och en bära sitt eget kors, har de inte gjort sitt jobb så får de själva stå till svars. det är INTE mitt jobb att se till att folk gör det de ska och det är framför allt inte mitt jobb att få det att se ut som att folk visst det har gjort sitt jobb. det var en rätt bra insikt att komma fram till.
annars har jag väl en del inre issues med min nyaste kollega som jag för det mesta bara försöker bita ihop om och ignorera. men hon stör mig någon så för jävligt. för det första är hon en sån som har bytt dialekt. jag kan absolut köpa att man byter dialekt om man flyttar när man är liten, eller har bott väldigt länge på ett ställe. men jag har sjukt svårt att ta folk på allvar som åker iväg någonstans och pluggar några år och sen kommer tillbaks och låter som att de bott där i hela sitt liv. och det är inte att hon liksom har tagit till sig vissa anstrykningar av en ny dialekt utan hon har verkligen gått all in och pratar bredare än en infödd. och herregud, det spelar ju ingen roll i ett större perspektiv men jag tycker det är så ofattbart löjligt.
för det andra så är hon en sån som liksom utgår från sina egna (rätt snäva) erfarenheter och gör dom till en slags allmängiltighet, eller bara drar någon random slutsats i största allmänhet, grundat på ingenting annat än lösa antaganden eller ingenting alls. hade hon varit en man så hade hon varit värsta typen av mansplainare. nu kan man ju inte kalla henne för det, men fenomenet stör mig något så ofantligt.
för det tredje så kan hon heller inte fatta sig kort oavsett om man själv står och trampar och tittar på klockan och i största allmänhet signalera att man är på väg och har bråttom och annat för sig. men hon kan ställa en fråga, jag kan svara på den, och sen kan det liksom aldrig vara bra där utan det måste alltid komma en lång och meninglös harang om "ja, jag ville bara kolla för jag tänkte att...", eller "jaha, jag tänkte att det kunde vara såhär eller såhär isället". otroligt irriterande, speciellt när man försöker minimera samtalstiden p g a ovanstående.
det är tydligen en naturlag att jag MÅSTE ha en kollega som retar gallfeber på mig och det värsta är att hur jag än gör så uppfattar hon det på fel sätt. är jag lite kort och avvisande så blir hon liksom ännu mer gränslös och påträngande, och om jag istället försöker vara artigt trevlig så verkar hon ta det som ett tecken på att vi nog är på gång att klicka.
men ja, det kunde väl ha varit värre, antar jag. för annars har jag det bra, lagom mycket att göra, lagom utmanande (just nu åtminstone) och överlag rätt bra kollegor.
har fattat ett beslut att avveckla mig själv som instruktör, orkar inte med mer föreningsliv just nu och är faktiskt rätt trött på att bara ställa upp och göra saker för andra hela tiden. det känns märkligt, men känner jag mig själv så kommer det inte att vara för evigt, utan det blir nog bara någon form av paus.
mr S och jag har det helt okej, no jinx osv. det känns som att varje gång jag skriver eller uttrycker något i den stilen så drar ett världskrig igång. men nu var det faktiskt rätt längesen det krigades i det här huset. sen är det väl inte sådär våldsamt passionerat, men jag har liksom inga direkta referensramar för hur det borde vara. vi har inte sex p g a att han äter antidepp som påverkar potensen och jag trodde det skulle vara jobbigt, men jag har kanske vant mig, eller själv tappat lusten? klimakteriet är ju ingen joyride direkt även om jag nog är ganska lindrigt drabbad. trodde dock inte att jag skulle kunna leva i en relation helt utan sex utan att...ta det personligt, typ? men det funkar helt okej faktiskt. och det är ju inte som att vi har slutat att kramas och pussas och hålla handen och sånt.
nu skiner höstsolen och jag funderar på att avsluta den här arbetsdagen och ta en promenad. mm, så får det nog bli.