Ingen spikrak väg

Snart ett år sedan jag skrev något. Jag har haft hyfsat mycket otur med hälsan genom livet, men de senaste åren känns mest som ett skämt.

Först hypotyreos och SLE och svår migrän. Där kunde det ha räckt. När pandemin slog till började jag få besvär med andningen. Syresättningen var tidvis väldigt låg. Jag blev skickad till lungmottagningen som utredde med diverse undersökningar. De kom väl inte fram till så mycket. Sedan dök det upp en märklig knöl i ena bröstet. Där borde vårdcentralsläkaren ha reagerat och skickat en SVF-remiss för misstänkt cancer. Men se, det ville han inte. Jag ringde sjukhuset och bad om en omprioritering men det gick inte. Jag ringde vårdcentralen flera gånger och bad läkaren skriva en SVF-remiss men han vägrade. Till slut fick jag tid för mammografi och undersökning, och där hittades ett över 8 cm stort område med mikrokalk. Det blev snabba ryck och jag bokades in för operation - mastektomi av ena bröstet och man tog ut portvaktskörteln för att se om det fanns en spridning. Det gjorde det och jag åkte in för operation igen, denna gång en axillutrymning. När patologen analyserat allt sågs cancerceller i flera av körtlarna, så behandlingsplanen blev inte nådig. Först cellgifter några månader, sedan strålning, och sist men inte minst - Tamoxifen i tio år. Själva tumören som plockades ut var drygt 4,5 cm.

Man kan ju tro att det vore nog vid det här laget, men inte. Jag började få besvär med ryggen. Det blev värre, oh värre, och när jag trodde det inte kunde bli värre så hade jag fel. En MR visade diskbråck i höjden L5/S1. Jag fick tid på ryggortopeden på Sahlgrenska och var där på ett besök i somras. Läkaren verkade ha selektiv hörsel och lyssnade inte för fem öre. Hennes lösning på problemet verkade bestå av fysioterapi och inte så mycket mer. Jag påtalade med all önskvärd tydlighet att jag sedan remissen skrevs blivit betydligt sämre, men det var som att hon inte ville höra. Således blev jag direkt tillbakaremitterad till min vårdcentral.

Vårdcentralen såg hur illa det var ställt, så man skickade mig på ytterligare en MR. Nu kunde man se tydligt både diskbråcket och även spinal stenos och facettledsartros. Jag blev direkt återremitterad till ortopeden för bedömning om huruvida man kan operera eller ej. Läkaren jag träffade i somras ringde upp mig några veckor efter att den andra remissen skrevs. Jag förklarade för henne att jag känner mig helt maktlös, och jag har missat flera månader av värdefull träning med fysioterapeut. Hon bad om ursäkt för detta och har senare skrivit in det i journalen.

Så, läget just nu är att jag har ca 2/3 kvar av min lungkapacitet men vården vet inte varför. Enligt privat reumatolog är min SLE-diagnos fastställd av Sahlgrenska men Sahlgrenskas reumatologer vill inte kännas vid detta. Cancern är såvitt jag vet borta. Rygghelvetet funkar ju ganska dåligt just nu, men även om man inte kan träna bort spinal stenos så kan man ju försöka stärka upp sig på andra håll. Jag har fått en käpp av arbetsterapin och den är helt nödvändig just nu.

Just det, jag glömde nu en sak. För snart ett år sedan började jag få märklig klåda på benen och det var stora områden eksem och benen var svullna som lyktstolpar, typ. Hela våren gick åt till sjukresor med taxi till Sahlgrenska. In på dagvården, såren togs omhand och benen lindades hårt. Just nu är läget marginellt bättre, men det kan blossa upp när som helst.

Sedan har vi detta med jobb. Jag hade en fast anställning men fick gå då pandemin fick företaget att må dåligt så de gjorde sig av med överflödig personal. Jag hade hela tiden kämpat på trots alla fysiska besvär.

Jag anmälde mig glatt till Arbetsförmedlingen för att kunna få A-kassa. Efter detta fick jag erbjudande om en arkivtjänst men med nästan 5000:- mindre i lön. Jag tog jobbet oavsett. Bättre jobba med sämre lön än att inte jobba alls resonerade jag. När jag var inne på dag 4 på arkivtjänsten blev jag plötsligt erbjuden en tjänst som det jag är utbildad till. Jag tackade ja i telefon. Det är närmare hemmet, och jag fick nästan lika hög lön jag haft tidigare. Muntligt. Jag ringde chefen där jag jobbat i 4 dagar och hon kunde låta mig sluta när som helst, hon förstod ju att jag valde den fasta tjänsten i första hand. Helgen gick och på måndagen blev jag uppringd av chefen på det nya stället. Han tog tillbaks sitt erbjudande och jag blev helt chockad, att en regionanställd chef kunde bete sig så?! Jag blev fly förbannad och drog in facket.mord stod mot ord, men jag kunde presentera bevis på att jag blivit uppringd av denna chef och jag skrev detaljerat ner vad som hänt. Första mötet med facket passerade och chefen gav sig inte. Han hade minsann inte gjort något fel. Men när andra mötet var förbi blev jag uppringd av min fackliga representant som meddelade att chefen nu tagit tillbaks allt och erkänt att min historia stämde. Eftersom lite tid passerat var tjänsten jag sökt redan tillsatt, så efter mycket om och men skapades en särskild tjänst för mig där huvudsysslan är att skriva journaler från diktat, mest på distans.

Så det löste sig med jobb, efter allt elände. Men 4 dagar efter att jag skrivit på kontraktet på jobbet fick jag min cancerdiagnos. Jag har ännu efter nästan 1,5 år inte kommit längre än till att jag påbörjat den allra lättaste tänkbara träningen tillsammans med fysioterpeut. Det kommer dröja ett bra tag till innan jag kan börja jobba, men nu har jag i alla fall en tjänst som väntar på mig.