November

Cellgifterna är över sedan några veckor, strålningen likaså. Nu har de sena biverkningarna efter strålningen börjat komma rejält. Den tröttheten jag upplever är så extrem att jag tidvis blir helt förlamad. Jag orkar verkligen ingenting. Förra veckan var jag till vårdcentralen för att kolla ett födelsemärke på ryggen, och läkaren konstaterade att jag har flera sår med hudinfektion i. Det blev således antibiotika. Jag behövde inte det just nu. Jag smörjer det strålade området varje dag men det har börjat göra riktigt ont på den punkten strålningen koncentrerades mot. Hittills inga brännskador eller trasig hud, utöver infektionen, så jag hoppas jag slipper svårare skador. Det är bara tröttheten som är så förlamande.

Lillan är hemma för andra veckan och det känns ju sådär. Hon behöver komma tillbaks till skolan, men hon fick en rejäl öroninflammation och hon har hostat och snörvlat i två veckor nu. Bara att hoppas att hon är bättre efter helgen. Det är precis som med storan, hon missade också jättemycket i skolan förut, men det rättade ju till sig.

November är som november är mest, mörkt och kallt. Jag börjar få lite panik över tanken på att börja jobba, och jag är så långt ifrån att klara det som det går idag. Jag vet inte hur länge FK tolererar att man är sjukskriven efter cancer, men jag hade ju ett par käcka diagnoser redan innan, och det bättrar väl på oddsen gissar jag. Nu har jag dessutom äntligen fått en ny reumatolog (läkare på distans) och hon är superbra. Som vanligt inga tveksamheter kring min diagnos, det är bara Sahlgrenska som inte går med på den diagnos de en gång satte. Men det är en historia för sig.

Detta blir ett särdeles svamligt inlägg. Jag har tappat mycket i koncentration senaste månaderna. Den förlamande tröttheten och allt runtomkring sjukdomen har gjort att jag är i dåligt skick. Minnet läcker som ett såll och jag har svårt att klara mig utan starka värktabletter. Någon gång ska det väl ändå vända?