En tuff tid

Sjätte och sista (?) kuren i fredags. Nu har det gått några dagar och biverkningarna har slagit till med full kraft. Trötthet, extremt ont i munnen, ont i kroppen, svårt att fokusera och se ordentligt, med mera. Det är mycket som blir knas i kroppen när gifterna slår till. Cancern är borta, säger läkarna. Jag hoppas verkligen det.

Jag har nu i alla fall tagit mig igenom så här långt. Sista kuren kommer verka i tre veckors tid, så jag får vara beredd på en tuff period framöver. Jag har ännu inte fått kallelse till strålningen, men det bör komma snart hoppas jag. De flesta verkar få strålning i Göteborg nu, men vissa får åka till Borås. Jag har redan högt och ljudligt deklarerat att jag inte orkar åka till Borås. Det går verkligen inte. Jag måste åka sjukresa med taxi, och det är sjukt jobbigt ändå att behöva åka en bra bit dagligen. Men en annan stad - hell no! Hoppas bara det går att lösa. Jag kanske ställer för höga krav, men samtidigt tycker jag att jag har en bra anledning.

Jag känner redan nu att det kommer ta ett bra tag innan jag är beredd att börja jobba igen. Det kommer behövas en lång upptrappning och en vettig rehabilitering. Jag vet inte hur jag ska orka, om jag kommer orka. Tyvärr tror jag att jag är mer skadad än jag tidigare trott av flera sjukdomar och nu även cancern och behandlingen. Vi får se. Jag försöker tänka positivt, det ordnar sig på något sätt, men det är inte alls säkert att det blir som andra tänker att det ska bli.