alltså, jag har det ändå rätt bra. men någonstans måste ju irritation få pysa ut, och varför inte här då?
har just nu fyra personer i mitt team, två av dom är det inga problem med, de andra två, tja, de lämnar väl en hel del övrigt att önska känner jag. först har vi E. jag har skrivit om E innan, tror jag, att han sökte en tjänst som han enligt mig inte var kvalificerad för och att jag avstyrde det är jag oerhört glad för idag. tyvärr blev det väl inte 100 % a match made in heaven med S som fick tjänsten heller. det är absolut för tidigt för att uttala sig om det, men magkänslan säger att det inte kommer att bli superbra. ingen är gladare än jag om jag har fel, för planen är ju att S ska ta över ansvaret för mina gamla arbetsuppgifter, inklusive personalansvaret för assistenterna, någon gång nästa år, för att jag i princip helt och hållet ska kunna vara bortkopplad från den biten och bara jobba med mina nya ansvarsområden. men jag känner att det skaver lite. rent kemimässigt funkar det väl sisådär. S är en person som är glad och klämkäck och sådär, men det blir liksom too much för mig, det är för glatt och klämkäckt och hon är också lite, lite för närgången. och då försöker jag hålla lite artig distans, men S tillhör de där människorna som liksom inte kan känna av sånt utan bara tänker (antar jag) att om man fortsätter bearbeta så kommer man för eller senare att bli insläppt i någons personliga sfär. FY FAN VAD JAG HATAR SÅNT. nämen alltså, vad ÄR det med folk som kommer förbi och ser att man sitter och vrålstirrar in i en skärm och är fullt koncentrerad med någon arbetsuppgift, men som inte kan nöja sig med att bara ställa en snabb fråga och få ett svar utan istället blir det såhär:
S: har du en minut?
jag: absolut.
S: hur ska man göra om [insert valfri jobbgrej]?
jag: man gör så här [insert förklaring med all information som behövs].
S: jaha, för jag tänkte...[insert valfri tanke om hur det KUNDE ha varit i ett parallellt universum med andra förutsättningar].
jag: nej, man gör [kortversionen av det jag nyss förklarat]
S: jaha, okej. ja, jag tänkte att det är ju lika bra att fråga för [insert valfri tanke om hur det KUNDE ha varit i ytterligare ett parallellt universum där ytterligare andra förutsättningar hade funnits].
jag (vänder mig halvt mot min skärm igen): okej, var det svar på din fråga?
S: ja. spännande att det görs [så], för på gamla jobbet gjorde vi [insert valfri irrelevant jämförelse].
jag: mm.
och okej, om man är saga norén, länskrim malmö, så kanske man kan säga till folk att sluta upp med en massa jävla dösnack om ingenting, men i verkligheten är det inte fullt så enkelt. tycker i alla fall inte jag. bortsett från det, och det kan man ju absolut bortse från för så länge man kan samarbeta så behöver man ju inte klicka klockrent, så tycker jag nog känna en viss avsaknad av det GO och jävlaranamma som jag tror krävs för att lyckas i den rollen. det är liksom väldigt mycket gnäll över småsaker som jag ALDRIG hade gnällt om ifall jag var ny på ett jobb och inte annars heller, för jag tror inte det finns en arbetsplats där exakt ALLTING är klockrent utan vissa grejer får man bara tugga i sig att de funkar som de gör, eller inte funkar som man önskar att de skulle ha gjort. som exempel: vi har ett jättegammalt affärssystem. det ska i sinom tid bytas mot ett annat enligt en viss turordning som följer en utarbetad strategi. av denna anledning så finns det ett uttalat beslut att man inte kommer att lägga ner några resurser på att uppgradera det befintliga affärssystemet, vilket man ju kan förstå. sen kan man absolut reta sig på att det befintliga har brister och är lite tungarbetat ibland, men någonstans kanske man också får gilla läget och lära sig jobba runt problemen eftersom det inte KOMMER ATT KOMMA NÅGON LÖSNING. men ändå sitter S nästan dagligen och bara "det hade varit bra om man hade kunnat...] och det är ju bara slöseri med tid och energi eftersom det INTE KOMMER ATT HÄNDA. gah.
sen har vi E då. hen som har en högutbildad partner och som nog också vill vara högutbildad och välavlönad och liksom ansedd i en värld som jag tror till stor del har skapats på studentkårer i studentstäder, där man måste haussa sånt för att liksom vidmakthålla sig själv och sin existens. E påbörjade en civilingenjörsutbildning, men hoppade av efter halva eftersom de skulle flytta till den staden där de bor nu, 8 mil från studentstaden vilket väl absolut är rimligt pendlingsavstånd eftersom det finns många som bor här och pluggar där, men det låter väl bättre att säga att man hoppat av pga flytt än att man inte klarar av utbildningen eller att utbildningen inte var vad man tänkt sig (eller vad det nu var som var anledningen). E sökte ju S' tjänst men fick den inte eftersom vi ville ha någon som var lite mer självgående (vilket jag nu inte riktigt känner att vi har fått, men samtidigt är ju S fortfarande ny på jobbet så det kommer förhoppningsvis bli bättre. fast magkänslan säger att det inte kommer att bli det, men kanske har den någon gång fel?) och det är ju det sista E är. tror jag har skrivit innan om att hen kommer minst tio gånger om dagen med olika frågor. och det är STOR skillnad på att vilja ha en second opinion och fråga "jag tänkte så här, vad tror du om det" jämfört med "hur ska man göra här"?
nu hade vi lönerevision 1/4 och enligt avtalet skulle vi få 1.7 % men på vår avdelning fick alla 3 %, vilket var mer än vad till exempel produktionstjänstemännen fick. fast E var inte nöjd utan skrev till min chef (eftersom det är han som har budgetansvaret för vår avdelning) och hade en lång rad med argument med varför hen skulle få mer i lön. bland annat anförde E att eftersom han genomgått en viss utbildning så skulle det nu generera högre lön. nu var det kanske inte DEN slags utbildning som i första hand ger ökad kompetens och grejen är också den att E har ännu inte gjort någonting av det som man förväntas göra när man genomgått utbildningen. hen har varit med mig på ett par såna projekt, men det är ju enligt mig rätt stor skillnad på att självständigt planera och genomföra ett projekt och skriva en projektrapport med egna observationer och slutsatser jämfört med att bara vara med när någon annan genomför sitt projekt och sedan göra en copy paste på dens rapport. E skrev också att det "förväntades att hen ska vara med på R&D-möten". TJAAA, men själv har jag lett R&D-möten i över tio års tid innan jag ens själv var en del av R&D-organisationen, och det har väl jag aldrig fått ett öre extra för och skulle aldrig haft mage att kräva det heller för den delen, inte för en sån sak som att bara vara kallad till vissa möten. för det är som sagt en jävla skillnad på att driva projekt och ta ansvar för det som händer och ta konsekvenserna av eventuella fel, jämfört med att hänga med när någon annan går i spetsen och tar hela ansvaret för vad som ska göras och om det går åt helvete. E skrev också att hen "med stöd av NN" var den som kunde mest inom en viss produktgren. det håller jag absolut med om, men det är just det där "med stöd av", för det är aldrig så att hen fattar några egna beslut eller kommer med förslag som man bara kan säga ja eller nej till, utan det är alltid en massa "hur tycker du man ska göra här?" först.
och det övriga som E tyckte att hen skulle ha mer betalt för är sånt som ingår i hens befattningsbeskrivning. och jag kan ju tycka att det är lite magstarkt att kräva ytterligare löneökning, när man dessutom redan har FÅTT mer än både vad avtalet säger och vad andra i organisationen fått, för att man...gör sitt jobb? när man dessutom gör en rätt medioker insats eftersom man valt att prioritera familjen, vilket såklart är helt okej men då kanske man inte ska begära en löneökning som att man valt att satsa på karriären? som tur är så verkar min chef vara inne på samma linje, annars tycker jag faktiskt att det sänder ut lite fel signaler.
men annars är det väl rätt bra, var bara tvungen att låta lite irritation pysa ut någonstans. men jag har det bra. mina mission impossibles börjar, no jinx, kännas lite mer hanterbara och trots det så har jag nog aldrig jobbat så lite övertid som jag gör nu. vilket beror på att jag hittills i år knappt har lagt någon tid alls på mina gamla arbetsuppgifter utan kunnat fokusera 100 % på mitt nya (det tog bara fyra år att komma dit, men den som väntar på något gott, osv). har bra kollegor, vi sitter i olika länder och det blir lite stolpigt när all konversation ska ske in english please, men stämningen är god och jag älskar min chef. han finns där och stöttar till 100 % om jag behöver det, men annars låter han mig sköta mitt utan att lägga sig i. passar oss båda perfekt, han vill inte vara en som mikrostyr och jag vill inte ha någon som tittar över axeln och kommer med synpunkter stup i kvarten. så i det avseendet är det bra. och hemma är det också bra, no jinx, det flyter på rätt så friktionsfritt just nu. jag trodde att jag skulle bli rastlös av att inte ha ett ständigt pågående föreningslivsengagemang att gå upp i, men det har gått alldeles utmärkt att leva utan detta inslag i livet. sen är det mycket kul som går att sakna, men tjafset och konflikterna kan jag verkligen leva utan.