ja, här händer det inte mycket? verkar heller inte som att jag kan kommentera längre sedan hypodea uppdaterades eller att jag bytte webbläsare, vet inte vad som är orsak och verkan här, orkar inte heller prova med någon annan. webbläsare alltså.
jamen annars då? jo, det rullar väl i stort sett på som det ska, livet. jobbar faktiskt rätt lagom mycket, slutet av mars var lite kämpig men mars som helhet var kanske den lugnaste mars jag någonsin haft på detta jobbet. nu är det ju faktiskt andra som gör mina gamla arbetsuppgifter och jag försöker också aktivt sluta göra vissa saker "för att det går fortare om jag gör det själv än om jag ska visa" eller stötta upp för att jag ser att de ligger lite back och "det tar ju inte så lång tid för mig". det gör det ju inte heller, jag har ibland svårt att förstå hur de andra kan vara så LÅNGSAMMA och liksom jobba så ineffektivt på något sätt. men nu är det ju deras bekymmer, faktiskt inte mitt annat än att det yttersta ansvaret är mitt. och det är ett meck med folk som ständigt vabbar, all planering spricker och rasar som korthus hela tiden. och på ett sätt känns det svårt, vi är ju en ganska liten arbetsplats och vi brukar försöka hjälpas åt, men här får jag sitta på händerna för att inte göra det. det tar emot, men samtidigt: ingen annan i min position släppte SINA arbetsuppgifter och rusade ut för att stötta MIG på den tiden jag hade mina gamla arbetsuppgifter, så det känns ju inte direkt rimligt att jag ska behöva göra det heller. det är ju inte heller någon som har bett mig göra det, utan det är nog sånt som mest pågår i mitt huvud.
men hur som helst. jag jobbar på med mina mission impossible-projekt. och det går ändå rätt bra? jag drar i trådar, styr och ställer med både det ena och det andra. får beröm från vår tillsynsmyndighet som säger att jag är så bra på mitt jobb att de brukar lyfta fram vårt företag som ett föredöme när det gäller hur vissa saker hanteras. och de hanteras av mig! och min chef presenterar "our group specialist" inom ett visst område och då är det jag som avses. eller när en av de högsta cheferna i hela organisationen kommenterar en rapport jag skrivit med "professional as usual".
skryt, skryt, men det känns bra att vara där jag är just nu. det känns också som att jag har fått ett helt nytt självförtroende. förr var det jättejobbigt att bara vara med på möten som hölls på engelska, nu leder jag dessa möten, samlar folk från alla möjliga länder och drar upp koncerngemensamma riktlinjer och organiserar olika projekt. och det bara gör jag, utan att ens vara nervös innan.
hemma: jo, det rullar på. mr S trivs med sitt jobb. att ha en man som trivs med sitt jobb är så mycket värt jämfört med att ha en man som hela tiden har ett åskmoln av vantrivsel inombords. det sprider sig, åt båda hållen, just nu är det bra. jag jobbar rätt lite och trivs med det. han jobbar rätt mycket, men trivs med det också. det är en bra balans. nu ska man ju inte jinxa något för då bryter det väl ut ett lokalt världskrig men i alla fall: i lördags morse låg vi i sängen och pratade en stund innan vi gick upp, och vi skämtade om något, minns inte vad, men vi skrattade hejdlöst. och då tänkte jag att det är väl ändå ett rätt bra betyg på förhållandet, att man skrattar tillsammans så att tårarna rinner och att det inte var bara just den gången där och då, utan någonting som faktiskt händer ganska ofta. så även om vi kanske inte har den där passionen och glöden längre pga att mr S' antideppmedicin lite har dödat vårt sexliv, så har vi det i alla fall rätt så kul.