Professor S

Jag målade in mig i ett litet hörn... Jag har en person jag behöver bearbeta lite, men han finns ju på de tre plattformar där jag vanligtvis ventilerar. Inte ens älsket är överallt där jag är. Men S är. I kartongbyn och i Emmas kök och på insta.

Han är fin.
Han säger samma klokheter till mig när jag angstar som jag sagt tidigare till honom.
Han spänner ögonen i mig och frågar "Litar du på mig?". Och det gör jag ju.
Han pussar mig uppe på huvudet och jag smälter emot hans bröst.
Jag kallar honom bajskorv och han lägger en stor hand på mitt huvud.

Han säger till när han sätter sig i bilen, och när han kommit hem, låter mig veta när han kommer vara offline ett tag.
Jag tycker att det är rart.

Jag har ingen aning om vad det är vi bygger upp, bara att det känns starkt.
Han har träffat mitt barn och min särbo. Den förstnämnda var mer öppen än han brukar med nya människor, och jag har den sistnämndes klartecken för att fortsätta.

Jag känner mig lyckligt lottad. För några år sedan hade jag vänner som månade om mig och en sambo som bröt ner mig. Nu har jag samma vänner plus fler som lyfter mig, och mer kärlek och acceptans än jag vågat tro på.