Älskar du mig?

En vän berättade att hennes osäkerhet får henne att oräkneliga gånger på en kväll fråga sin partner om han älskar henne.
Tanken på att ställa frågan gav mig panik.
ALDRIG att jag skulle fråga.
Tänk om svaret är nej!
Jag kan be om uppmärksamhet och omtanke, jag kan säga att jag behöver få känna mig lite extra älskad. Men jag skulle aldrig våga fråga.
Så i sin osäkerhet tycker jag ändå att min vän är rätt modig - eller så är det så att hon faktiskt ändå litar på att svaret är ett ja, hur det än känns i den där hjärnan som ljuger för henne.

Jag bollade med S, som undrade "Vill du fråga mig?"
- GUD nej! Du älskar mig.
"Klart jag gör. Jag älskar dig."

Varje gång jag hör eller läser det är det som att andas kolsyra. Den nyförälskade känslan var ett tag sen. Härligt!

VI skulle ha setts i helgen men det blev inställt av flera olika, lika rimliga anledningar. Jag känner mig inte så besviken. Det är mest en känsla av att inte ha bråttom, jag missar inget. Det som är, ÄR. Oavsett när och hur.

Och det är bara bra att låta älsklingen vänja sig mer vid tanken.
Men jag längtar till hans famn, det måste tillstås.