Alltid stå tillbaka

Fostrad till kvinna som jag är står jag alltid tillbaka. Reflexen att sätta andras önskemål och behov före mina egna sitter djupt i ryggmärgen.
Jag tar inte plats.
Jag avbryter inte.
Jag väntar på min tur och låter andra göra sin grej.

Eller ja. Det GÖR jag ju inte, alltid. Men det är vad min ryggmärg säger åt mig att jag ska göra.

När jag medvetet tar plats, månar jag om att inte ta den av andra kvinnor.
Inte för att jag är en manshatande radikalfeminist, utan helt enkelt för att det mesta utrymme som finns att ta uppehålls av män. Och för att de kvinnor som tar plats behöver den.

Och varje gång jag gör det, för att inte tala om varje gång jag sticker ut hakan för att tala om för en man att han inte behöver så mkt plats som han tar, så stålsätter jag med.
ALDRIG händer det att en man backar och ber om ursäkt, erbjuder utrymmet och stöttar mig. Aldrig.
Det ska alltid argumenteras. Käftas. Gnällas. Skammas.

Huuuuur har vi kvinnor mage att bete oss lika illa mot män som de mot oss, vaaaad väntar vi oss ska bli bättre av att vi bara vänder på samma gamla förtryck?

Jag är så jävla less på det där. Att aldrig bara få en rimlig respons tillbaka. Att alltid behöva ha energi nog att inte bara säga ifrån utan även att försvara mig för det.

En man argumenterar att det inte funkar med tillbakakaka för att den som serveras den inte fattar.
Jag har sedan länge kommit förbi stället där jag försöker få just den mannen jag sätter mig emot att ändra sig.
När jag står upp för mig själv gör jag det för de andra kvinnor som ser. För att de ska inse att de själva svalt långt mer skit i sina liv än de ska behöva. För att de kanske själva ska våga säga ifrån nästa gång.
Jag är så trött på att det ALLTID är kvinnors ansvar att göra "det rätta", att ansvara för den goda stämningen, att inte vara till besvär. Fuck it.

Jag rör mig i några kretsar där det här funkar bättre än i allmänhet. Där jag inte ens behöver känna efter "Orkar jag det här idag?" för att jag vet att andra kommer sluta upp omkring mig och hålla med. Där normen är att inte låta män komma undan med skit.

Jag önskar att så var fallet överallt, men jag hoppas att vi kommer dit, att vi är på väg dit. Och vägen dit är inte kantad av förståelse och rimlighet, utan övertydlighet och absurda speglingar.
Om det är jag övertygad.