vad händer? inte mycket, ändå mycket. det är nytt år och nya möjligheter. kommer tillbaka till jobbet efter tre veckors julledighet, är rätt pepp. jaha, då faller ett duggregn av nya missions impossible ner på mig. är inte lika pepp längre, allt känns svårt, den enda som finns att fråga har slutat och han har i och för sig sagt att jag jättegärna får kontakta honom om jag har några frågor om projektet som jag fick överta och han ska skicka sin nya mail, men det har han inte gjort. jag fattar såklart att jag inte är överst på hans priolista och tänker att jag kör väl på så gott jag kan, jag skulle kunna kontakta honom via linkedin men någon stolthet har man väl ändå. när han började med projektet kunde han ingenting och kan han lära sig kan väl jag, jag är ju inte dum i huvudet tänker jag fastän det kanske är just exakt det jag är.
problemen i föreningen och styrelsen som jag skrev om för ett tag sen, i oktober tror jag väl, har eskalerat och urartat fullständigt. och jag har tagit strid och förlorat kan man väl säga, för gubbarna är kvar och de styr och de ställer och gör precis vad som faller dom in. fast jag tycker ändå att jag på något sätt har vunnit, oklart vad men jag har i alla fall inte vikit ner mig, inte backat undan, inte fegat ur. jag har varit extremt tydlig med vad jag tycker om mobbning och översitteri och härskartekniker. och sedan har jag lämnat föreningen, för vissa strider kan man helt enkelt inte vinna, vissa personer är alltid beredda att ta det ett steg längre än man själv tycker är värt och anständigt. och eftersom gubbarna är vissa personer har de nu målat ut mig som ondskan själv, och det är tydligen den linjen man ska följa. det är lite som att kastas tillbaka till 1983 och sitta i möten med rektor och lärare och skolpsykologer som ska tala om för mig att det är mitt eget fel att jag blir mobbad, eftersom jag är som jag är och inte vill anpassa mig till den rådande normen av högstadiekonformism.
men vet ni vad, jag skiter så in i helvete i det. jag skiter så in i helvete i om så gubbarna baktalar mig och gör mig till persona non grata i varenda lokal förening som finns i hela sverige, för det är vad dom håller på med just nu men låt dom för all del göra bort sig själva; karma is not a bitch, karma is a classy wise elder that will calmly sit you down and serve you a tea you later realize was laced with the same poison you served others for years.
och jag skiter så in i helvete i det. för såna små pissmänniskor behöver jag verkligen inte ha i mitt liv, och människor som inte törs sätta ner foten mot pissmänniskorna utan bara svansar med dom för att de inte vågar stå ensamma behöver jag inte heller ha i mitt liv.
så nu blev det lite tomt plötsligt, men det är ju inte som att jag aldrig varit där förut. om jag hade kunnat gå tillbaks till mitt fjortonåriga jag så hade jag sagt att det absolut inte är nödvändigt att hänga med människor som är taskiga mot en bara för att man tror att det är det minst dåliga av tre alternativ där det andra är att vara mobbingoffret och det tredje att vara osynlig. och man behöver verkligen inte ligga med killar som kallar en hora för att det är det minst dåliga av två alternativ där det andra är att aldrig vara nära någon annan fastän kroppen skriker av ensamhet. jag skulle vilja ge mitt fjortonåriga jag en jävla eloge för att hon var och blev den som nu är jag, den som vågar sätta ner foten när folk beter sig som svin mot andra. och om priset är att folk vänder en ryggen då är de ändå ingenting att ha.
ja, det är väl lite sånt jag går och brottas med just nu. det är lite svajigt, men jag står upprätt och jag är inte ensam. det går över. till skillnad från mitt fjortonåriga jag så vet jag att det går över och jag behöver verkligen inte, aldrig någonsin, vara någon som jag inte gillar till lags.