igår när jag kom hem från jobbet hade jag plötsligt en massa energi som jag känner att jag har saknat den sista tiden, så jag promenerade med hundarna, plockade fram vinterkläder, fixade med adventsljusstakar, rensade ut böcker som ska till erikshjälpen, tränade mitt rehabprogram och kände mig allmänt duglig. mr S kom hem och var på bra humör, så vi hade en trevlig kväll. det är ju inte alla dagar i november som man känner det på det sättet, kan jag ju säga. sen sov jag skitdåligt i natt så det lär ju inte upprepas idag i alla fall.
har haft folk på intervju, det tar på krafterna på något sätt. vissa människor kände jag direkt att NEJ, vi klickar inte, du passar inte för rollen, det kommer ALDRIG att funka och herregud, tänk om jag måste anställa E på denna position för att det inte finns någon bättre? men sen dök det upp en som verkar passa jättebra, både i rollen och i personalgruppen. så nu ska det tas referenser på henne innan vi går vidare, hoppas verkligen inte hon har något lik i garderoben.
och om vi anställer henne så måste jag ta det där roliga samtalet med E, varför vi har valt att inte gå vidare med honom. såklart att man brer på om sina goda sidor när man söker jobb, men eftersom jag både har anställt och lärt upp honom så blir det på gränsen till skrattretande att läsa "jag utför redan sporadiskt flertalet av ingenjörsuppgifterna" (svar: NEJ, det gör du inte, det finns för det första ingenting som ens heter "ingenjörsuppgifter"), "jag känner mig bekväm med att ta stora produktionstekniska beslut" (svar: NEJ, det gör du inte alls och det har aldrig hänt) eller varför inte "jag har ingen examen men motsvarande kunskaper för en kandidatexamen" (svar: NEJ, du hoppade av efter två år, det tar tre år att få en kandidatexamen). och sen har jag lust att be alla som tar upp att man gjort ditt och datt i studentkåren som en merit att sluta med det, för det imponerar inte på mig. det är ju fel av mig såklart, för allt frivilligt engagemang ska väl vara meriterande, men jag tycker att alla som hade någonting med KÅÅÅÅÅREN att göra när jag pluggade bara var en stor samling löjlpottor som ville ha en ursäkt för att slippa plugga.
jamen jag hoppas verkligen att det går vägen med den nya anställningen. för då kommer det att bli en person som har en magister i kemi, vilket ju överträffar "diverse kurser". och den här personen kändes verkligen DRIVEN, en som tar tag i saker och ting och ser till att det händer grejer. och det bästa, den här personen kommer på sikt att ta över hela ansvaret för det lilla gänget assistenter som jobbar med mina gamla arbetsuppgifter, dvs det blir HON som blir förste back up och får rådda med allt det där och jag slipper. både min chef och hans chef har varit extremt tydliga med att de absolut inte vill att jag ska jobba med mina gamla arbetsuppgifter mer. det vill ju inte jag heller, men vad gör man när det finns saker som bara MÅSTE göras och alla assistenter är sjuka, lediga, vabbar? ja, man skulle ju kunna göra som alla mina föregångare, bara skita i det och låta dom mötas av berg av jobb när de kommer tillbaks, så som jag alltid har fått ha det. men det känns ju verkligen inte schysst. men det här att det finns en person som inte är jag som är ANSVARIG för assistenterna, det blir förhoppningsvis guld för mig. sen är jag ju ändå ytterst ansvarig, men jag kanske slipper sitta som spindeln i nätet och vara delaktig i exakt allt-allt-allt.
och nu ska vi kanske byta affärssystem och PLC-system, och jag framlade ett möjligt förhållningssätt till min chef: att jag funderade på att aktivt hålla låg profil, inte göra mig sådär oumbärlig som jag är nu, utan snarare gå in för att bara lära mig basic grejer. den är svår, för man har ju ändå ett kontrollbehov. men å andra sidan finns det ju folk här som ABSOLUT inte kan en bråkdel av det jag kan i nuvarande system, och det går ju bra för dom ändå. så nu kan väl någon annan få bli oumbärlig tänker jag.
"hur har ditt år varit?", frågade min chef när vi hade medarbetarsamtal förra veckan, och jag tänkte efter och sa att det nog ändå hade varit rätt bra. hade han frågat mig i september, veckorna innan jävelrevisionen, så hade nog svaret blivit annorlunda, men sett till hela året så har det faktiskt varit en helt okej arbetsbelastning. nu fick jag ju förvisso mission impossible IGEN, men än så länge har vi bara haft ett kort inledande möte, vi ska ha en utbildning i början av december och till dess vill jag faktiskt bara sväva i ovisshet kring vad det projektet faktiskt innebär.