jag kämpar vidare med stora och små bekymmer. just nu är det prio på att försöka sätta mig in i M:s projekt, det går väl sådär om jag ska vara helt ärlig. på fredag ska jag ha medarbetarsamtal med min chef, det hade ju känts bra om jag hade kunnat meddela att jag har koll på läget, men det har jag inte. i alla fall inte nu.
sen ska jag ju anställa en utvecklingsingenjör och en i mitt team har ju sökt tjänsten. jag diskuterade det med min chef och min chef tyckte som jag, men samtidigt att "låt honom komma på en intervju så han känner att vi inte avfärdar honom direkt". så det har han varit och igår hade jag möte med bemanningsföretaget som sköter rekryteringen och de hade plockat ut fyra kandidater att gå vidare med, varav E var en. och det trots att jag varit helt ärlig inför dom vad jag tycker, att jag inte tror på honom i den rollen och av vilken anledning. men E har en förmåga att snacka och formulera sig så att allting låter mycket mer och viktigare än vad det i själva verket är, och bemanningsföretaget hade svalt det med hull och hår.
när E skulle anställas till sin nuvarande tjänst så förvarnade jag om att det periodvis kommer att vara hög arbetsbelastning och att man kan komma att behöva jobba över med kort varsel då och då, och hur såg hans möjligheter ut kring det? och då sa E att det var inga problem för hen bodde nära både sina svärföräldrar och sin partners morföräldrar, och man fick intrycket att de skulle finnas där som en backup om det behövdes, typ vid vab eller om förskolan höll stängt på grund av planering eller ja, vid övertid eller liknande. och den backupen har har hittills inträffat noll gånger. missförstå mig inte, det var inget jag hade förväntat mig om inte E själv hade fört saken på tal som en möjlighet. men när den påtalade möjligheten bara visar sig vara snack så känns det ju lite falskt att han ens har tagit upp det.
det står och faller såklart inte med det, självklart hade jag kunnat anställa en småbarnsförälder och så får man ju bara lösa de problem som eventuellt uppstår. min tvekan handlar om hur E är som person. han saknar det där drivet som jag efterfrågar och är inte tillräckligt självgående ens efter att ha varit anställd i sin nuvarande roll i två och ett halvt år, han kommer ändå och frågar om ditt och datt. enligt sig själv handlar det om att han vill vara inkluderande i sitt beslutsfattande, men jag har då aldrig hört honom säga "jag tänkte man kunde göra så här, vad tror du om det"? utan snarare "hur tycker du jag ska göra här"? vilket enligt mig är skillnaden mellan att vara inkluderande och att vara osjälvständig.
det är en halvjobbig situation för samtidigt är ju E en jättetrevlig person, väldigt enkel och smidig att ha att göra med (förutom kanske då de här 20 frågorna om dagen, inte för att de tar jättemycket tid i anspråk utan för att de tar fokus från det jag håller på med), och jag hoppas verkligen, VERKLIGEN att vi kommer att hitta någon som liksom är helt outstanding i sitt CV så att jag slipper säga att tyvärr, jag tror inte på dig i just den här rollen just nu. måste jag så måste jag såklart, men jag hade ju hellre fegat undan med att det fanns någon som var som klippt och skuren på grund av sina meriter.
jaja. det löser sig väl det med. nu ska jag först beta av ett möte, sen väntar en grillning avseende mission impossible. utöver det har jag sammanställt en statistisk rapport på närmare 100 sidor, sida upp och sida ner med diagram och tabeller, som kanske ingen kommer att läsa mer än sammanfattningen av. men det är sånt som måste göras. och det är projektplaner som ligger och skvalpar och väntar på att få kastas loss, det är så mycket nu trots att vi är inne i lågsäsong. tillstånd ska sökas, åtgärdsplaner upprättas, det är tusen bollar i luften och jag har dom allihop känns det som.
på lördag ska jag tävla i lydnad med stumpen. jag har inte tränat ett smack och kommer gissningsvis inte att hinna eller ha lust att göra det heller. det får gå som det går. när det gäller stumpen tar jag det mesta med en axelryckning, han är en clown som jag inte förväntar mig särskilt mycket av och det är kul om det går vägen men inget jag räknar med.
och så lite roligt: L ska gifta sig! det trodde man väl aldrig? vet inte ens om jag har skrivit om att har har träffat någon, men det har han, han har flyttat sextio mil härifrån och är så lycklig. en helt annan människa, borta är allt det nattsvarta, negativa, nu är allting rosenrött och fluffigt och så gulligt. hans blivande fru har också asperger, så de passar väl förträffligt ihop. har bara träffat henne en gång, men hon verkar jätterar. det stora problemet inför bröllopet är såklart MIN MAMMA. för hon tar förstås för givet att vi ska "svänga förbi och hämta henne" men jag är måttligt förtjust i tanken på att sitta i en bil med henne i trettio av de sextio milen. har sagt lite svävande att vi får väl se hur vi löser det, jag har i smyg googlat bussresor mellan hennes stad och L:s stad och det verkar som att det finns, men då hittar hon väl säkert på någon historia om att hon inte kan/vill/orkar/vågar/har lust att åka buss. det ska ju alltid vara nåt.