har en ledig dag, den första på länge. sover länge, går upp, äter frukost, läser tidningen. sätter mig med datorn i soffan för att fixa med lite ideella arbetsuppgifter. plötsligt ringer min chef, jag funderar på om jag ska strunta i att svara men samtidigt blir jag nyfiken för han brukar inte ringa om det inte är något viktigt.
då visar det sig att en kollega har sagt upp sig. det är ingen i min grupp, men vi har en del kontaktytor. bland annat påbörjade han och jag ett stort projekt för ett par år sedan, en kartläggning som skulle göras bolag för bolag. eftersom kartläggningen började i det bolag som kollegan (men inte jag) jobbar i så blev det mer eller mindre automatiskt mer hans än mitt projekt, och eftersom det dessutom visade sig att han och konsulten hade en massa möten utan mig mellan våra avstämningsmöten så var det ju i princip omöjligt för mig att hänga med. så det blev M:s projekt, men nu har M sagt upp sig och slutar till årsskiftet och jaha, nu blev det tydligen mitt projekt i alla fall. och jag har INGEN ANING om vad som är gjort och vad som ska göras och så vidare.
stön, det känns som att hela mitt arbetsliv går ut på att brottas med mission impossible. visst, det finns ju en anledning till varför mission impossible alltid hamnar på mitt skrivbord. jag löser ju det mesta och jag löser det bra. just nu kändes det dock nästan som att jag hade fått till lite BRA balans i mitt arbetsliv, men säg den lycka som varar?
jaja, det där får bli nästa veckas problem. nu ska jag fortsätta njuta av min lediga dag.