alltså, jag älskar verkligen hösten, tycker det är mysigt med mörkret, färgerna, myset. samtidigt känns allting rätt tungt just nu. det går ju inte ihop, men jag är sliten. har haft det stressigt sedan i somras, nu är det lite lugnare på jobbfronten men samtidigt går allting liksom i ett, det är ingen paus någonstans. och det är ju roliga saker som jag i alla fall mestadels har bestämt själv att jag ska göra, så jag kan liksom inte klaga och det gör jag egentligen inte heller. när jag väl kommer iväg på allt som händer på fritiden tycker jag det är kul, jag åker alltid hem och är på gott humör och fylld av energi. det är mer känslan av att ha en fylld kalender och alltid vara på väg någonstans som är jobbig just nu. det är också jobbigt när folk känner att de liksom MÅSTE trycka upp i ansiktet på mig att det minsann är självvalt. och ja, det är det ju, men det är det väl i så fall mycket som är och det måste väl inte per automatik betyda att man älskar varje sekund av sitt liv och sin tillvaro?
tror det är valpen som liksom är droppen som får energibägaren att flöda över. missförstå mig inte, det är jättejättemysigt med valp och det går bra och jag älskar honom gränslöst. MEN man kan dock inte bortse från att det innebär mycket jobb, det är ett evigt pysslande och pusslande och passande. han är med mig på jobbet och det fungerar jättebra. sen kommer jag hem, ett par timmar innan mr S kommer hem, då ska flocken liksom återanpassa sig till varandra, de ska ut och rastas, junior är pigg och vaken efter att ha legat och sovit hela dagen under mitt skrivbord. sen efter ett par timmar kommer mr S hem, då är han trött och vill bara sätta sig i soffan och dricka en kopp kaffe och glo på youtube. och det köper jag, men samtidigt blir jag så här bitter och liksom missunnsam: när får JAG bara komma hem, slänga mig i soffan och göra ingenting? svar: aldrig om jag inte typ ansöker om det, och då funkar det väl i bästa fall ändå bara...sådär. det är lite som att ha småbarn fast med den trösten att valptiden är mycket kortare än småbarnstiden.
på helgerna är jag rätt ofta iväg på olika aktiviteter och har då nästan alltid junior med mig och det är banne mig inte enbart för att det är mysigt och kul - det är det också, självklart, men jag gör det också för att mr S ska få tid för sig själv. sen kommer jag hem och är trött. men då slår det aldrig fel att då är han OCKSÅ trött.
är så trött på den här tröttheten och oförmågan att bara bita ihop och köra på en liten bit till, och att minsta motståndets lag ALLTID verkar gälla. just idag är jag extra gnällig, det vet jag om, men jag måste ju få pysa ur mig någonstans. inte för att jag vill vara sån, men ungefär så här är det: hans jobb är att få en to-do-lista i handen och utföra det som står på listan. mitt jobb är att försöka räkna ut vad som borde stå på to-do-listan fastän man inte har en aning, och sedan hitta tid, resurser, metoder och personal som kan utföra detta, plus följa upp det som utförts och utarbeta strategier för att förbättra. jag fattar absolut att han kan vara trött efter åtta timmars to-do:ande, men tycker inte riktigt att jag får motsvarande gehör för den trötthet jag känner efter att ha haft tusen bollar i luften och där konsekvenserna kan bli rätt så förödande om man skulle råka tappa en boll någonstans någon gång.
och så den här GLÖMSKHETEN som jag tycker mr S bär med sig som en offerkofta. alltså gud, jag glömmer väl också saker, det gör väl alla. men jag skulle glömma tusen gånger fler grejer om jag inte hade strategier för att hantera det. påminnelser i kalendern, skriva upp på whiteboard, gå igenom med mig själv varje dag vad jag ska göra och bocka av på en to-do-lista. och detta har jag föreslagit TUSEN GÅNGER till mr S, men gör han det? nä, inte speciellt ofta. däremot kan han skriva något stödord på listan där vi skriver upp saker som ska handlas. har bett honom TUSEN GÅNGER att inte göra det, för om man behöver ta med sig listan till affären så måste man ju då skriva upp det som står där på en ANNAN lista och det är väl inte så värst smidigt system. nä, men han glömmer saker och så säger han nästan lite koketterande att han har så dåligt minne, han är dement, osv, i en ton som att man absolut inte får klaga på att han inte har gjort saker eftersom han inte kan hjälpa att han har dåligt minne. det kan man ju inte, men man får väl ändå ta lite jävla ANSVAR för sitt dåliga minne? kan jag ju tycka.
senaste veckan har generellt varit lite energidränerande. kommer hem, ingenting är gjort, aldrig att han frivilligt erbjuder sig att laga mat eller handla, aldrig att han självmant kan dra dammsugaren över hallmattan fastän det ser ut som en potatisåker, aldrig att han gör mer än precis ett minimum av saker som måste göras, fastän hemmet och trivseln och förhållandet blir avsevärt trevligare om man höjer nivån ett snäpp eller två. det är inte alltid så, det vill jag poängtera. just nu är det generellt dålig tajming med allt. och livet blir därefter.