det börjar kännas som höst. det är lite löjligt för det är ju fortfarande bara i mitten av augusti men ändå; höstkänslan smyger sig på. mörka morgnar, åtminstone för mig som börjar tidigt, och mörka kvällar och regn och småkylig luft. jag klagar inte, jag gillar hösten.
semestern är slut och jag har haft ett par för mig förhållandevis lugna jobbveckor. två jävelrevisioner hänger över mig, men än är de tillräckligt långt bort för att panikkänslorna ska hålla sig i schack.
överlag är det mesta rätt så bra just nu. det är kaos på jobbet, men för en gångs skull drabbar det mest andra och inte så mycket mig eftersom jag inte längre jobbar så mycket med the daily business. sen blir man såklart involverad ändå eftersom vi är en liten arbetsplats, men det är inte längre mitt huvudansvar att lösa alla problem som uppstår. och det är SÅ skönt. nu vet jag inte om det är att jinxa, men sedan jag (mycket motvilligt och under protest) avtalade bort min övertidsersättning så kan jag plötsligt gå hem i tid i stort sett varje dag. det har ju inte med ersättningen att göra utan med att jag är bortkopplad från the daily business. har inte längre en massa detta-måste-vara-klart-innan-du-går-hem-för-annars-står-produktionen-stilla-BARA-LÖS-DET-uppgifter. sen har jag såklart ändå en massa deadlines och mission impossibles att tampas med, men jag kan I PRINCIP jobba med en sak i taget större delen av tiden. wow, vilken känsla efter 20 år av tusen bollar i luften och kroniskt stresspåslag.
hemma är det också bra. inga stora konflikter, kanske inte världens största passion heller (mr S började med antidepp förra sommaren och sedan dess har det s k samlivet varit...sisådär, både lust och förmåga har påverkats så att säga), men hellre en man som mår bra än en som ser allting i moll och svart. så där är vi nu. och det är okej.
nu: möte med internationella koncernledningsgruppen där jag tydligen numera ingår. det här livet ändå va?