det är fredag och det är sommar och jag sitter på jobbet, har slutat för dagen men ska iväg på en aktivitet som det inte är lönt att åka hem emellan för. så jag sitter här med stängd dörr och slösurfar lite. jag sitter rätt ofta med stängd dörr nuförtiden, inte för att slösurfa såklart, utan mer för att få jobba ifred. mitt lilla team sköter mina gamla arbetsuppgifter och ibland känns det helt overkligt att det nu är tre personer för det som jag skötte ensam SAMTIDIGT som jag också hade andra ansvarsområden. men det är ju inget att vara bitter för, istället får jag väl vara glad att jag får möjlighet att jobba med sånt där jag känner att jag kan bidra, påverka, göra skillnad och utvecklas själv. samt bestämma om dörren ska vara öppen eller stängd. när jag började här så var det en outtalad kultur att man skulle vara tillgänglig och man fick inte stänga dörren annat än i verkliga undantagsfall. men nu struntar jag i det. dels är det knappt några människor från den tiden kvar och dels föredrar jag att få sitta ifred, slippa prata med människor, slippa lyssna på andras prat.
annars? jomen det går väl bra tror jag. högsäsong på jobbet och för första gången någonsin står jag bara med en fot i kaoset. såklart blir jag påverkad av allt som händer, men det är inte längre mitt huvudansvar att reda upp det och det är så skönt.
jag har fått min första spruta, den andra ska jag ta någon gång i mitten av juli. jag har inte träffat min mamma sedan...jag minns inte, var det sommaren 2019 eller var det kring jul samma år? längesen i alla fall, det gör mig hur som helst ingenting. vi pratar i telefon ibland, det är okej för mig, jag behöver inte träffa henne fysiskt. men jag saknar min bror, det gör jag. min syster också, lite, men mest min bror. på något sätt har vi kommit ännu närmare varandra under det senaste året. vi är så tajta, det har vi alltid varit och det är fint.
mr S, det går lite upp och ner. mestadels är det bra, sen helt plötsligt får han någon dipp och då blir det mindre bra. det är skitsvårt att veta hur man ska hantera någon som är kroniskt stressad och som samtidigt hanterar sin stress genom att prokrastinera. det är skitsvårt att veta vad som ska bemötas med pepp och vad som bara är att lyssna; jag tycker heller inte att han är riktigt konsekvent, om jag vill prata om något som jag mår dåligt av så bemöter han det ofta med att föreslå någon form av distraktion: läs en bok, titta på en film, gör något som får dig att tänka på annat (när jag bara vill prata av mig eller sätta ord på sånt som gnager). men när jag försöker bemöta honom på samma sätt så blir han sur för att jag inte vill lyssna när han behöver prata. IBLAND, det är inte alltid så. men det stör mig.
men ja. för det mesta är det bra. på jobbet, hemma. i föreningslivet, även om det stormar där också ibland. man blir så trött på människor, men det är väl en del av livet.