Det känns ganska klart nu

Kommer in på Hypo och inser att jag inte skrivit här, eller läst för den delen, sen före semestern. När man ser på antalet besökare ser jag att jag är inte ensam om att vara här sällan.

Hypo har varit min dagbok i många år.
Jag säger dagbok och inte blogg, för det verkligen en dagbok. Jag har skrivit ned mina tankar utan att försöka jaga följare eller få så många kommentarer som möjligt.

Här finns en massa av det som är jag sparat. Visst är inte texterna heltäckande. Man tenderar ju att skriva mer i vissa tillstånd och mindre i andra. Men samtidigt är inte Hypo en ensidig bild av mig.

Jag tror jag började skriva på Hypo 2001. Då hette jag Jazz. Åkte ut 2008, då fanns ju den där 7-dagarsregeln. Blev räddad och fick en ny plats, då i i namnet Jazzie.
Ibland, när man känner eller tänker på ganska lika sätt som när man var 25 (och inte riktigt fattar att man inte är 25 utan faktiskt 45) så kan jag tycka att utvecklingen de senaste 20 åren varit ganska trög.

Fast så är det ju inte. Det har hänt så oerhört mycket. Men bara för att man inte varje år måste köpa en storlek större skor (jag har faktiskt skor som införskaffades tidigt 2000-tal) så betyder det ju inte att man inte växer. Det är bara inte lika synligt.

Jag undrar hur jag skulle uppfatta mitt 25-åriga jag om jag träffade henne idag ansikte mot ansikte. Jag tror nämligen att mitt minne och bild av henne är ganska skevt. Saker som jag tillskriver henne är nog inte alls sanna. Både bra och dåliga saker.

Min skrivartid här på Hypo känns som att den självmant tar slut. Jag ska inte hoppa ur, men jag tror jag ska göra en sista nedladdning av mina skrivna texter och spara undan. För risken är ändå stor att det går allt längre mellan uppdateringarna här.

Vem vet, kanske en dag händer något i livet, som väcker behovet att skriva igen.
Men just nu känns detta som ett naturligt avslut. Som ligger rätt i tiden.