Dina bråddjup, dina anletsdrag

Imorse när vi vaknade log vi lite åt att det idag är ett år sedan vi vaknade tillsammans för första gången, efter vår andra dejt. Det var mitt i veckan och ingen tänkte väl särdeles på att tågen slutade gå rätt tidigt. Så när vi väl kom upp till ytan var klockan halv två och vi gick och la oss. Han åkte med mig till Linköping på morgonen och vi sa hejdå vid resecentrum. Jag gissar att han gick hem och la sig, jag åkte till jobbet trött men glad.

Till skillnad från då har jag ju faktiskt sovit inatt. Jag sover så mycket bättre i hans famn än på egen hand. Jag som alltid behövt ligga själv, eget täcke, ingen kroppskontakt och framför allt ingen som ANDAS på mig! Jag ligger tätt intill, ihoptrasslad med armar och ben, mitt huvud på hans bröst eller hans ansikte intill mitt. Jag klarar fortfarande av att jag själv andas på mig när jag ska somna, men hans andedräkt stör inte.

Det är väl en bra sammanfattning av det mesta mellan oss faktiskt. Det är inget som stör. Inget som skaver, annat än gamla hjulspår i mitt huvud som jag försöker ta mig ur. Vi låter varandra reagera, frågar och försöker förstå vad som gick fel istället för att problematisera och skuldbelägga. Det låter som en självklarhet, men det är så långt från där jag befunnit mig så länge.

Det är så lätt att andas nu!