(Ingen rubrik)

Jag hatar det nya normala. Jag hatar att alltid vara hemma. I det gamla normala sov jag över hos älsklingen på barnfria veckor men eftersom kontoret är stängt och jag inte kan jobba i hans etta är jag fast hemma.
Mitt jobb är skittråkigt utan mina kollegor. ALLT är fan skittråkigt utan dem!
Bästa vännen har inte kör på tisdagar längre så vår stående dejt är inställd - senast vi sågs var väl i början av april när vi hjälpte T att flytta.
Var R2 och jag står vet jag inte men det kvittar ju eftersom vi ändå inte ses. Typiskt, då han äntligen har den tid som jag hade behövt för ett år sen, permitterad som han är, och jobbar på distans från Ljungsbro istället för nere i Skåne.
Jaja, timing kan inte alltid funka.

Företaget har börjat prata om strategier för att återgå till kontoret efter senestern. Det är ju inte säkert att det blir så, men fan vad jag hoppas. Jag behöver nån balans mellan samhällsansvar och psykosocial hälsa!
Jag har en vän på landsbygden i Frankrike. Mannen hon träffar bor femtio mil bort. De får åka 10mil. En bekant fastnade fyra veckor i karantän i ett hushåll med sitt ex som brutit ner henne i flera år. Att alla kom levande därifrån är ett under (hon är frisk och hemma med sin flock nu, tackålov). En annan bekant fick en cancer- och corona diagnos på samma dag.

Så på det stora hela är det inte så illa. Jag har min unge. Jag har ett jobb (där jag har mer än nånsin att göra och mindre lust att göra det). Jag har en partner som kommer hit och älskar mig, och diskar.

Allt är bara så jävla tråkigt och jag är trött jämt.