Post funus

Alla pratar om begravningen som ett avslut, som läkande. För mig var det först då det började göra ont på riktigt. Jag fulgrät hela natten när vi kom hem, stannade hemma från jobbet dan efter. Min chef tyckte att det lät vettigt att ta en mental resdag för att landa, det behövdes verkligen. Jag hade nog behövt ett par dar till men eftersom det bara är jag som gör mitt jobb så kände jag mig för stressad. Jag undvek folk första dan, och kloka kollegor som jag har lär de mig hålla avstånd.
Normal avstämning med avkomman när jag hämtar honom är att han berättar om han gråtit eller inte. Jag talar om att det har jag med.

Det har blivit allmän samling i min säng om nätterna - även när nioåringen somnar i sin säng kommer han in till oss framåt småtimmarna. Jag gnäller lite över att det är trångt och varmt och att jag antingen blir av med täcket eller inte kan sparka av mig det för att nån ligger på det, men mest mår jag bra av det. Min familj. Min lilla flock, nära nära.
Tacksamheten över att tiden ändå på nåt vis var rätt. Att Pettsson så självklart finns där, trygg och säker i att han inte vill vara någon annanstans. Att hans situation ser ut sån att han KAN vara där. Det stärker både mig, honom och oss.

Fast jo. När jag tänker efter så ÄR det väl början på ett läkande. Det måste få göra ont först.