Är det rimligt

Såg något inslag från någon gala i Hollywood (antar jag)
Lady Gaga gör entre. Det är en liten show där hon bit för bit klär av sig med hjälp av ett antal manliga hjälpredor under kamerornas frenetiska blixtrande. Filmsnutten förtäljer inte vad som hände sen, men jag antar att hon går vidare in på festen.
Jag tänker, hur många människor har sysselsatts för detta, och hur mycket tid har man plöjt ner?
Vi har
- Lady Gaga, förstås
- Hennes hjälpredor (var de 6 personer?)
- Klädskaparen och dennes anställda (x antal personer)
- Kanske en koordintor för själva grejen? Eller har Gaga hanterat det hela själv
- Sen måste man väl ha övat och repiterat?
- Någon har kanske rekognoscerat området? Koordinatorn kanske... eller Gaga själv
- Sen har vi sminköser och hårstylister. 1 av varje?
- Behövs det kanske lite möten med de olika under planeringsfasen? Nu kanske Gagas sminkös jobbar regelbundet så kanske inget separat möte behövs. Och hårstylisten skulle nog vilja ha minst ett möte för att se stilen på kläderna. (men nu gissar jag ju bara)
- Klädskaparna har säkert jobbat i månader med jobbet. Det var några lager kläder.


Spontant känner jag att det är orimligt mycket tid för en entré. Men så lever jag inte i Hollywood. Och sysselsättning är bra för ekonomin. Men jag tänker ändå vilken resa människan har gjort från att hitta mat och överleva dagen till att göra en omtalad enté till en gala.

Nu är det ju inte Gagas entré som jag på riktigt hänger upp mig. Det blev liksom bara så övertydligt. Vad håller vi på med?
Lunchsamtalet som väckte samma känsla var när grabbarna Grus satt och diskuterade att de köper superbroccolli.
- Vad menar ni, undrade jag? Menar ni ekologisk?
Nej, det menade de inte. Utan i någon affär såldes en lite bättre broccolli än vanlig broccolli.
- Bättre hurdå?
Tror de sa att den hade lite högre halter näringsämnen och lite mer antioxiander än annan broccolli. Det var en särskild sort. Lite bättre än andra broccollisorter. Superbroccolli, helt enkelt.
Den såldes inte överallt. Så samtalet handlade om vilka affärer som saluförde denna superbroccolli.

Min vän ska cykla vättenrundan. För andra gången tror jag.
Han stod i affären och funderade om han skulle köpa pedalerna för 2000 kr eller pedalerna för 3000 kr. Skillanden var 4 gram.
Han ska cykla vättenrundan. Han kommer inte vinna Tour De France och få några miljoner pengar i vinstpengar. Nej. Han ska BETALA pengar för att få cykla 30 mil runt en större sjö så snabbt han orkar. När han kommer i mål får han en medalj. Det får alla som kommer i mål.
Jag ska tipsa honom om superbroccolli.

Mitt liv har också såna här saker. Det är bara så svårt att se dem objektivt. Vad som jag gjort till så viktigt fastän det faktiskt inte alls är det.
Och vad är egentligen problemet? Folk kan väl få hålla på som folk vill?
Jo. Men när det här är samtalen som pågår. När det här är vad som tar plats i min hjärna eller tar tid i mitt sociala sammanhang så tappar jag orienteringen. När livet blir sett genom lupp så får det så konstiga propotioner. Och parallellt med att Lady Gaga kråmar sig framför kameror som krävt ett medelstort projekt för att genomföra, så sitter jag och försöker definiera vad en dräglig dag i min och/eller min mans dag ser ut. Hur vår måttstock ska flyttas så att några dagar bli bra och några dåliga. Inte att alla dagar är dåliga.
Och min hjärna går i spinn. Får svårt att få perspetiv. Får svårt att på djupet förstå vad som är viktigt. Den är ganska säker på att 4 gram är INTE viktigt. Men VAD är då viktigt? För här sitter vi trots allt och diskuterar grammen. Eller superbroccollin.

Och sen min utbrändhet har min hjärna lite svårt att särskilja mitt och ditt. Den har svårt att lyssna och ta in utan att ta till sig. Det är bristen på en solid värdegrund, tror jag. Om min hjärna var säker på sina ramar, prioriteringar och värderingar så skulle den lättare kunna släppa taget om andras.
Men när det brann upp i hjärnan fann den sig svävande fritt i rymden. Det gillar inte hjärnor. Hjärnor verkar vara uppbyggd av signaler. Kalkyleringar som baseras på tidigare erfarenheter. Och till det använder den sig av grundläggande regler och värderingar. För att begränsa alternativen.
Det går i vågor, hur sensibel min hjärna är för omgivningen. Just nu är den som svamp. Nu suger jag in andra människors negativa sinnesstämningar och i hjärnan förvandlas de till mina egna.
Så var det under och efter tiden kring min sjukskrivning 2014. Jag var tvungen att avskärma mig från vissa människor. Jag kunde upptäcka att min hjärta försökt slå i takten som människan pratade. Eller att jag slutade andas när jag stod nära men människa som var vädigt stressad/energisk. Jag är inte där nu. Men i förrgår var jag låg hela eftermiddagen. Och precis innan jag skulle gå hem kände jag en våg av stress som att vara fysiskt jagad.
När jag satte mig ner och försökt komma på vad det måste vara jag hade glömt (en vanlig orsak till att känslan att vara jagad uppstår) insåg jag att det inte var jag. Utan en kollega som var upprörd över en sak på jobbet. (hon å andra sidan är upprörd 20 gånger per dag. Så i hennes värld var det nog som vanligt) Och min låga känsla, när jag letade, kom från en lunch med en vän som är ganska nere.
När jag rannskade mig själv så insåg jag att jag egentligen hade en bra dag och det var deras sinnesstämning jag hade sugit åt mig.

Fokus. Och andas.
En sak i taget.

Behövde bara skriva av mig lite och tankarna som snurrade runt i huvudet.