Säga bara ja, till allt jag säger

Ända in i kaklet. Gud så jobbigt det är. Den där sista biten, när det är så nära.
Det känns som att vada i kola. Värst är att jag tycker jag gör bra saker för avslut. Men alla är så rövhåliga att de pajar mina avslut och så blir det en massa mer jobb. Alternativt inget riktigt avslut innan jag måste lämna över.
Ska det vara så svårt att bara säga ”Ja, Jazzie. Vi gör som du föreslår”?

Jag kräks på stället just nu.
Hur man vallar folk som har 1000 andra saker i huvudet samtidigt. Man samlar ihop folk i möten, för att få dem att säga ok till samma sak. Får ihop 90%, då ska man ge sig fan på att det är den siste jäveln som kommer med käppen i hjulen.
- Så tycker inte jag, säger jäveln.
Och allt jobb man lagt ner på att valla folket till samma spann går åt pipsvängen. Så får man börja om. Nya möten, nu med ny konstellation. Lobba. Argumentera. Presentera. Och så får man samsyn. Tills näste man som dyker upp som gubben ur lådan har en annan tanke och en annan idé.

Det hade varit ok, om tanken och idén var väl genomtänkt. Men då alla har 1000 andra saker i huvudet, så är det inte genomtänkt alls. Utan en åsikt och att inte hålla med. Om de istället sa
- Nej, jag tycker inte det är bästa förslaget. Jag skulle hellre se något i stil med ....
Men nej. De har inte tid att VERKLIGEN sätta sig in i problemet. Och ännu mindre tid att ha en egen idé hur det borde se ut. Utan de tar ett just-nu-beslut utan att överväga vilka konsekvenser det får.

Och jag har 2 veckor kvar.
Jag kan liksom inte lösa världens hunger på den tiden. Jag försöker bara knyta mina lösa trådar, men icke. Inte en endaste jävla knuten tråd har jag fått till på den senaste veckan. Och inte för att jag inte försökt.

Efter sommaren, eller under sommaren kanske, kommer jag få en ny chef. Men nu vet man inte vem det blir.
Det är både bra och dåligt. Min nuvarande chef gillar jag. Men jag har upptäckt att jag gillar honom mer som kollega än som chef. Men vem vet vem det blir istället. Det är bara hålla tummarna att det blir en vettig.

I huvudet mal det ”Ända in i kaklet, ända in i kaklet”
Annars hade jag nog rest mig upp nu och åkt hem. Istället måste jag lyfta arslet och jaga rätt på lite folk som jag måste valla åt det håll jag vill att de ska gå.
Kom igen nu... säg bara ”Ja, Jazzie. Vi gör som du föreslår”
Hur svåååårt ska det vara? VA???