Att inte alltid ha en åsikt

Att inte alltid ha en åsikt.
Att inte bestämma om det är bra eller dåligt.
Att något som är bra inte automatiskt innebär att motsatsen, eller allt annat, är dålig.
Att det är två olika saker ”att lyckas” och ”vara lycklig”.

Det här är svåra saker för min hjärna. Att dessutom kombinera dessa påståenden i olika konstalationer, det är superkrångligt. Att förstå den energiåtgång det tar hjärnan att välja sida. Att ha en åsikt. Och framför allt den processorkraft det tar att försvara, bevaka och skaffa argument för en åsikt.
Sociala medier pepprar oss med så mycket som min hjärna vill ha en åsikt kring, men som egentligen inte spelar någon roll hurevida jag har en eller inte.

Och det där med att om något är bra, så måste allt annat vara dåligt. Varifrån kommer det egentligen?
Men pröva.
Tänk dig att du står i ett rum med bara korthåriga personer. Och du högt och ljudligt säger ”Jag tycker långt hår är så jävla snyggt!!!”
Trots att du inte alls har sagt att kort hår är fult, finns det på något sätt med på köpet. För om långt är snyggt så måste motsatsen vara fult. Fast varför skulle det vara fullt möjligt, för att inte säga det mest troliga, att vår komplexa hjärna klarar av gilla något utan att automatiskt nedvärdera och ogilla allt annat?

Att lyckas, denna kortvarig rush, som inte alls hänger ihop med att vara lycklig. Såvida man inte menar att lycklig bara är i ögonblicket. Men för de flesta är lycklig en lite mer långlivad känsla. Inte en konstant. Ingen människa är lycklig alltid. Men lycklig, för mig i alla fall, representerar en period av övervägande stabila känslor av det positiva slaget.
Det är faktiskt så att lycka sällan kan komma utav att lyckas. Det byggs upp av något annat. Men lägger man många att-lyckas-rusher efter varandra så kan man lura sig själv i att tro att det är samma som att vara lycklig. Men likt
en spelberoende så hamnar man lätt i en ständig spiral av att jaga nästa rush.
Prestation är väldigt kopplad till ”att lyckas” och verkar ha förvånansvärt lite med ”vara lycklig”
Det verkar, för mig, att lyckas inte behöver vara en motsats till ”vara lycklig” Det finns inget givet fel att vilja prestera och att det kommer innebära att man inte är lycklig. De sitter bara inte ihop. Det tycks vara fullt möjligt att lyckas och vara lycklig samtidigt. Men då måste du jobba på två fronter.
Och det är där jag går bort mig ibland.

Jag är trött.
Jag är trött på att ha åsikter när det inte på något sätt bidrar till något för någon. Och då menar jag inte att vara tyst. Ni vet, när man tycker något men bara låter bli att säga det. Utan jag menar verkligen att inte ha en åsikt alls. Att inte gå in i problemet och välja en sida. Ett enkelt exempel är att jag behöver inte ha någon åsikt alls om grannens nya rullgardiner. Att jag har en åsikt kommer inte ge mig något egentligt mervärde och för grannen har det absolut ingen verklig betydelse. Möjligt skulle jag kunna, om jag uttalade min åsikt till grannen, göra personen glad eller ledsen beroende på vilken åsikt jag valt att ha. Men grannen hade klarat sig alldeles utmärkt utan den också, då hen inte ens bett om min åsikt. Ändå, hur många fönster har man inte passera och listat ”fint” ”fult” ”fint”osv.
Ni ska se mig under december månad. Fönsters ljusdekorationer vill min hjärna ha en åsikt om.
Nu är mitt problem inte om jag har åsikter om ljustakar i människors fönster, utan det är 1 åsikt bland kanske miljoner.
Miljoner åsikter där endast bråkdelen har någon egentlig betydelse.
Sociala medier. Där min hjäna peppras av saker som den skaffar sig åsikter om utan att för den skull generera mervärde för mig på något sätt.

Jag får inget bra avslut på denna text.
Så jag bara slutar.