Jag hade en fantastiskt trevlig helg. Syrran var på besök. Vädret var fint. Och jag gjorde INGENTING.
Jag och syrran satt hela dagarna i soffan på altan och drack kaffe och pratade. På kvällarna satt vi i uterummet och drack vin.
Men en bra helg gör att jobbet känns värre. Det blir så uppenbart hur mycket jag inte vill vara här.
Att vi har fått ett nytt fokus, att jag bara ska jobba 4 veckor till, att jag inte kommer vara med att slutföra något i det här projektet, ökar ju bara känslan att inte vilja vara här.
Vetskapen att det snart är slut för min del gör mig så otålig att jag nästan inte kan andas. Motivationen är på noll.
I helgen färgade syrran mina ögonfransar. Vi hade en ny färg som vi aldrig hade använt tidigare. Den största skillnaden med den nya färgen är att minsta lilla droppe färg på huden sätter sig på sekunden. Den gamla färgen kunde också sätta sig i huden, men det tog väl i alla fall 15-20 minuter, så det var aldrig något problem. Nu har jag färg på båda ögonlocken och lite under. Ni vet hur man ser ut när man vaknar efter en hård fest där man somnade med sminket kvar? Så ser jag ut nu. Kan inte dirket säga att det var ett lyckat resultat. Får se hur många veckor det här sitter i.
Behöver boka tid hos frisören... JAAAA! Jag behöver boka tid hos frisören. Herregud så jag behöver det, känner jag.
Slutar skriva nu. Dags att ringa.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte