Det var längesen jag skrev. Längesen jag ens var här.
Vintern har tagit det bästa av mig och det känns som om det inte finns mycket kvar. Jag känner mig tom. Eller full.
Jag tar en dag i taget. Ibland är det en bra dag. Ibland är det en dålig dag. Var dag känns som skild från dagarana tidigare. Är det en bra dag så är det bra. Är det en dålig dag så är det som om det alltid varit dåligt.
Vad är det som är dåligt. Tja, det varierar.
Ibland är det jobbet. Jobbet kan verkligen göra en dag dålig.
Ibland är det livet hemma.
Ibland är det mannens sjukdom.
Ibland är det bara mannen.
Ibland är det bara jag. Att vara jag kan ibland verkligen göra en dag dålig.
Det som är dåligt hemma är egentligen ingen större grej. Det är bara jobbigt att vara i vårt liv just nu. Inte varje dag. Men ibland. Ibland pratar vi oss igenom det. Ibland gryr en ny dag och det känns bättre utan att något ändrats. Inget ändras ju egentligen. Det är som det är.
Mannen har nu ett handstöd. Benskenor. Många mediciner. En del hjälpmedel i mer privata delar.
Jag försöker hålla mig neutral. Men vissa dagar tycker jag sjukvården gör honom sjukare än han behöver vara. Ibland tänker jag att de verifierar hans känslor och att han behöver det. Och vissa dagar tänker jag att man håller på att svänga in. Han får all hjälp som kan ges och med tiden kommer han finna balansen med vilka hjälpmedel han tycker sig verkligen behöva.
Jag vill att istället för att ge honom fysiska hjälpmedel ska hjälpa honom att få mål, strategier och lägga mycket kraft på vad han KAN göra där han befinner sig idag. Men det är jag.
På jobbet är det skit. Just den här veckan är det lite jobbigt, men egentligen ganska energirikt. Inte den där våta filten som hotat med att kväva mig under årets mörka månader.
Nu har man äntligen bestämt sig. De vill ändra mitt projekt. Ett nytt fokus. Mindre människor. Inte lika spretigt. Ett tydligare fokus.
För min del hade de kunnat bestämma sig för att lägga ner hela skiten. Jag tar inte såna där saker personligt. Däremot har jag medlemmar i projektet som kommer ta beslutet väldigt personligt. Och i en veckas tid har jag kämpat med att man inte bara kan ta ett luddigt beslut som säger att ett tiotal människor ska sluta jobba med vad de jobbar med, utan att i klartext säga så.
När min chef visade upp belsutet för mig för en vecka sen och jag sa
- Vad menar ni? Så mitt team där borta ska sluta jobba helt med detta?
- Njae, ska de det? Nu måste ni komma med ett mer tekniskt svar vad som bör göras utifrån det nya utpekade fokuset?
- Hur menar du? I materialet du visar mig säger ni att det primära fokuset ska vara på en del som inte innefattar detta team. Då kommer vi ju givetvis börja jobba med det primära fokuset. Alltså kommer det dröja månader tills vi har kommit så långt att vi vet vad som kommer sen och vilka som behövs då.
- Ja....
- Så, vad ska teamet göra under tiden? Jobba med det de gör idag, fastän ni säger att vi inte ska det? Eller ta en jävligt lång fikarast tills det finns nya saker för dem att göra?
- Nej, men alltså...
- OM vi ska omfokusera, så ska vi omfokusera. Be mig inte återigen göra både och... igen! Fokus betyder att vi koncentrerar oss på en sak och INTE på de andra. Så nu vill jag att ni säger tydligt säger vad vi ska sluta med, och vad människorna som slutar med dessa saker ska göra istället.
- Hmm... jag förstår. Ja, jag återkommer.
Det visade sig att när cheferna var tvugna att säga vad människor skulle SLUTA att göra och vad de skulle börja göra istället, så var de inte överrens. Så det tog en vecka till innan jag fick en förbättrad version i fortfarande relativt luddigt format.
Då kom jag med nästa fråga.
- När vill ni att dessa männskor SLUTAR med uppgifterna?
- Först måste vi ha ett godkänt kommunikationsmaterial, sen får du ut och kommunicera det.
- Ja, det förstår jag. Men det var inte vad jag frågade. När vill ni att de SLUTAR med uppgifterna? Jag frågar för att nästa vecka är de flesta, både medarbetare samt chefer, borta på påsklov och veckan därpå har vi i projektet inplanerade resor kors och tvärs över världen eftersom vi den veckan 1) ska ta ombord vår första kund och 2) ska ha en demo av vår Q1-leverans... och ni har liksom sagt att vi ska droppa kund-arbetet och Q1-leveransen. Så, jag undrar när vi trycker stopp-knappen
Så nu måste man (de? Vi? Vem?) prata lite till. Imorgon jobbar jag min sista dag innan jag tar påsklov. Och om en kvart ska jag ha mitt projektmöte där jag inget kan säga då det inte finns en gemensam bild och text vad som ska kommuniceras.
Jag lutar mig tillbaka. Andas. Sen släpper jag ratten och bara åker med. Förr eller senare tar den här karusellturen slut och vi landar någonstans. En dag i daget. Var dag separerad från varandra.
Jag är i allmänhet less. På det mesta.
Tro fan att du är less - mer än nog tillräckligt länge!
2019-04-11 19:50:19
Heidi
<3
2019-04-13 11:48:56
Pocks
<3 <3 <3.
2019-04-26 12:35:43
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte