Ett lov är ett lov

Imorse avkrävde jag min son lite mamma-gull. Han är 9 och har inte riktigt än börjar opponera sig. Men bara det inte blir för länge. Imorse gjorde han det lite så där halvdant, och jag sa åt honom att man får faktiskt inte slarva när man kramas med mamma.
- Kom ihåg att du ska gulla med mamma även när du är 15 år, sa jag och kramade honom hårt.
- Hehehe, nä. Inte när jag är 15.
- Jo. Det har du lovat!
- Det lovade jag när jag var så liten att jag inte fattade. Jag kommer gulla tills jag blir kanske 10...
- Vaaaa
- ... 11 dårå. Men inte 15.
- Ett lov är ett lov. Och du var INTE för liten när du lovade. Det gills. Jag vägrar bli en mamma som aldrig får gull. Vägrar!

Jag älskar där min son befinner sig just nu. När han är så där liten men lite stor också. När mammas kramar fortfarande uppskattas, det måste bara täckas med en liten lätt ointresse för att man inte ska verka fånig. När jag fånar mig och gör en stor sak av det och han blir så där generad men samtidigt glad. Jag är inte BARA pinsam. Hans röda glittriga kalufs som luktar lite unket. Min unges unket. Slår syrenernas doft på topplistan av dofter jag älskar.
Han börjar bli tung. Inte den där lilla barnkroppen som försvann in i kramen.
Jag har svårt att känna att det här 36kg tunga muskelknippet är samma som den där lilla 2kg bebisen vi fick.

En bra start på dagen. Med lite mamma-gull med min pojke.