En dikt

Det är ej någon alls som märker
Att jag har gett mig av för länge sen
Jag lämnade ett skal som går och pratar
En hamn, en vålnad går igen

Och vart jag tagit vägen vet jag inte
Ej mer än skuggan på min dörr
En bild i spegeln suddigt skymtar
Ett foto kan det vara ifrån förr

Det är ej något hjärta kvar som bultar
Blott en attrapp som pumpar på
Och gör sin tjänst så väl som något
En mänsklig hjärna hittat på

Som en sliten handske utan hand
En penna där allt bläck har runnit ut
En gammal bok där alla vackra ord
Har bleknat bort och glömts till slut