Jag har inte skrivit här på över ett år, och knappt nån annan stans heller för den delen. Det är väl typiskt för mig just nu - ingenting blir gjort. Dagarna bara rinner bort. Ingenting är riktigt roligt. Visst, jag går på styrelsemöten och skriver protokoll, går till kyrkan ett par gånger i månaden och hjälper till (bl a läser jag söndagens texter på högmässan, och det gillar jag!) och träffar vänner och familj då och då. Men mycket tid går åt till att göra ingenting. Eller ja, tidsfördriv. Korsord, sudoku, TV, spel och patienser på plattan eller mobilen, slösurfa... ja, ni fattar. Framtiden är som ett töcken - jag har ingenting att se fram emot. Släkt och vänner och bekanta dör. I omvärlden ser det ju inte ljust ut precis. Jag säger bara Trump, SD, Jemen och miljökrisen... Förr var jag så optimistisk. Hittade alltid molnets guldkant. Visst, jag kan fortfarande se att jag har saker att vara tacksam för. Men det känns inte som förr. Sen Älsklingen dog är det som om nån har gjort världen i svart-vitt i stället för i färg, som när man vrider på färgkontrasten på en TV. Jag lever vidare mest för att töserna inte ska behöva drabbas av mer sorg än de redan har. Ingen av dem har handskats särskilt bra med förlusten av sin far. Och kanske det finns ett svagt hopp nånstans längst in att glädjen kan komma tillbaka på något vis. Att jag ska få lust att göra nånting, se fram emot något... den som lever får se. Kram på er, ta vara på livet!
