Ömma tår häromkring

Folk verkar må så jäkla dåligt här på jobbet. Det är överallt. Ömma tår. Sårade känslor. Arga reaktioner. Och då ska jag säga att här är jag van vid att det både kan vara bråkigt och stökigt. Men nu känns det som om det är på en annan nivå.
Som att folk går hem med hängade huvuden och känner sig eländiga.

Normalt brukar det vara att några ryker ihop i en dispyt. En som tror sig veta och en som känner sig nödgad att upprört förklara att människan verkar inte veta något alls.
Då kan personen som blev ifrågasatt gå hem och känna sig lite ömklig. Eller ha lite irritation i rösten. Men den andra burkar vara rätt ok.

Nu är det som om alla på alla sidor känner sig eländiga. Och jag som är van att vid fikastunder med goda kollegor kunna haspla ur mig både det ena och det andra utan att det för sakens skull tas illa upp, finner att tonen blir hård och arg från kollegan/vännen.

Det hela får mig att inse några saker:
- Jag har nog kommit upp ur min värsta dipp som varat under den här hösten. Jag är inte så arg på allt och alla längre. Det märks tydligt hemma. Vi bråkar inte längre. Både jag och mannen har landat på någon form av platå där livet är lite lugnare oss emellan.

- När frustrationen och ilskan rann av mig så blev kvar en känslighet. Jag mår dåligt av att se människor vara ledsna och låga. Jag har ett större behov att klappa ömt istället för att kämpa för min ståndpunkt. Det är inte samma sak som att det är så jag alltid gör. Man är väl inkörd i sina beteende mönster, och att kämpa för min ståndpunkt är något som sitter hårt i ryggmärgen.
Men istället för att vara nöjd med det så känner jag att det hade ju inte spelat någon roll. Jag hade kunnat låta det vara, för att känna försvarsställningen hos den mittemot var inte värt.

- Jag tror jag har mycket ledsamhet inom mig, och att det är därför som jag reagerar på denna nedstämdhet som jag har omkring mig.


Samtidigt på företaget så närmar vi oss årets slut. Och då kan man summera året. Både i projekten. Och i sina utvecklingssamtal. Så ska det samlas in feedback, så nu går mailen kors och tvärs där alla ska få feedback från olika håll.
Jag vill inte be om någon feedback. Antingen har någon feedback som den inte kan låta bli att ge mig, och den borde ges när den behövs. Inte för att vi går in i december månad. Och har de inget som måste sägas, då är jag inte så intresserad. Varken av den bra eller dåliga (oj, förlåt mig... det heter ju konstruktiv)

Jag behöver inte veta vad jag ska göra mer av eller vad jag ska göra mindre av. Gissningsvis är det ungefär samma saker som jag hört tidigare. För det är ju så, trots feedback så är förblir vi ju dem vi är.
Om någon kommer upp till mig och säger
- Du, jag tycker du kan ta ett steg tillbaka här. Jag vet att du har mycket du vill ha sagt, men pröva att vara tyst och lyssna. Se vad andra har att säga.

Då är det feedback jag kan ta till mig. Jag vet förmodligen vilket tillfälle personen syftade till. Jag kan koppla feedbacken till sitationen och gör min tolkning vad jag hade kunnat gjort istället.

Men om jag istället får en generell feedback i december som säger
"Kan ta ett kliv tillbaka och låta andra få ta plats"
Ja, då vet jag inte alls vad jag ska göra. I vilka situationer? I alla? Specifika? Är problemet stort? Litet? Hur stort steg tillbaka ska jag ta? Vad är lagom?

Det samma gäller ju så klart att ge feedback. Vad vill jag till och om en människa som jag valt att inte säga det till vid ett annat tillfälle?
Det är en sak när en chef ber om feedback för en anställd. Hen kan ta informationen som hen får från olika håll och summera ihop bilden, så att den verkliga feedback personen får blir
- Du skulle behöva bli bättre på att lyssna. Jag har en kurs här som är väldigt bra som handlar om att leda team som är väldigt bra och där man adresserar lite såna här grejer. Vi börjar där.

Tex.
Då blir det ju något av det.
Jag sa till min chef att jag inte ville skicka ut feedback-förfrågningar och undrade om det var ett krav på det.
- Eh, nej... men det är väl klart att du vill ha feedback?
- Varför det? Jag får väl inte mer lön baserat på det? Det är ju inte så ni lönesätter här.
- Nej. Men du får ju veta vad du gjort bra och vad du kan utveckla
- Äh, jag bryr mig faktiskt inte om det. Varken vad jag är bra på eller att hålla på och försöka utveckla mig.

Då skrattade han och sa
- Jorå, du bryr dig visst. Men det finns inget krav.

Vi lämnade det där. Jag får se.