Hur blev jag 47?

En av de märkliga effekterna med vårt misslyckade försök att få ett tredje barn är att jag har börjat känna mig gammal.

Det finns två saker i mitt liv som jag aldrig nojat över. Det är storleken på mina bröst, och att bli äldre.
En av orsakerna att jag aldrig tyckt det är jobbigt att bli äldre för att jag anser att i ålder finns styrka. Med ålder får jag erfarenhet och med erfarenheten växer jag som människa.


Men när vi misslyckades att få barn så stämplade det mig som "för gammal". Jag hade inte tänkt att det skulle vara någon grej. Men jag upptäcker att jag har filat bort en hel rad år i mitt huvud.
Jag har lite svårt att komma ihåg siffror i mitt huvud. Det har till exempel lett till att om någon frågar mig hur gammal jag är så behöver jag några sekunders betänketid.
Jag är 43.
Men att bli för gammal för att få barn har i mitt huvud omvandlats till 45. Det beror nog på att 45 är en sån där ålder som nämns i gravidstatistik. Chansen att bli gravid minskar drastiskt vid 45. Alltså har mitt huvud placerat mig vid 45. Och det i sin tur har av någon underlig anledning avrundat till att jag snart fyller 47. Och 47 är ganska snart 50.


Jag kom på mig själv i duschen härom dagen fundera om jag fyller 47 nästa år eller om det är ett år till.
Jag har inget problem att bli äldre, men jag behöver ju inte göra det fortare än åren tar mig framåt. Varje år har ju ändå sitt att bidra med. För om man tänker vad varje decennier har innehållit, så är det ju massor. Och mitt 4e decennier har bara börjat.


Mitt 4e decennier. Ha! Om jag lever statiskt länge, så innebär det att jag har ungefär levt halva mitt liv. Halva. Det är rätt mycket liv kvar som jag ser det.
Hög tid att bli 43. Så jag får vara med om hela mitt 40-tal.