Diabetes

Så har tiden bara rullat på.
Eftersom livet är som det är just nu, så har jag tänkt att jag ska skriva lite mer på Hypo. Men tiden snurrar på i sånt tempo. Har fullt upp att hålla mig fast.

Men sen sist.
- Jag är numera diabetiker.
Med förhöjda värden så tyckte läkaren att det var lika bra att börja med Metformin. Först ville hon så klart prata lite om kost och motion. Eller livsstil, som det också kan kallas. Men jag bromsade henne snabbt. Förklarade att jag vetat om detta i 9 år nu. Jag har gått diabetesutbildning på SöS, suttit med 2 dietister. Jag påpekade lite fränt att dietisten pratade om sockerbitarna i juice som dolt socker och förklarade att fruktyoghurt innehöll mer socker än vad man kunde tro.

Juice och fruktyoghurt! Det är väl ändå lågstadiets socker-skola. Om hon hade pratat om sockerhalter i korv, blodpudding, torkad frukt och mat man verkligen inte förväntade sig att det skulle finnas tillsatt socker.


Nåja. Doktorn backade. Nickade och sa att jag verkade veta ett och annat. Men kände sig tvingad att påpeka att det fanns patienter som verkligen inte hade någon koll alls om sånt här.
Låt gå.


Jag fick som jag ville och nu äter jag alltså medicin. Eftersom jag inte orkar prata om ytterligare en kronisk sjukdom vid vårt matbord, eller någon annanstans för den delen, så har jag inte berättat det för någon annan än min man. Fast inte förrän jag skulle börja med medicinen. Då går det liksom inte hålla på att dölja det.

Men jag har inte berättat någon för mina föräldrar eller mina syskon. Ingen vän. Och hemma har jag sagt att jag inte tänker se det som en sjukdom. Inte än.

Det är så klart inte helt och hållet sant. Men det handlar om inställning mest.
Jag har bestämt mig att se det som en förebyggande åtgärd. Äta, röra på sig och äta metformin är ett sätt att hålla kroppen frisk.
Den dagen, och den kommer så småningom, kommer jag få börja med insulin. Då blir det lite annat. Då kan det vara bra för omgivningen att känna till att man tar insulin. Det blir mer att pyssla med, och det bör inte längre vara någon hemlighet. Tycker jag.


Det är inte så jäkla hemligt nu heller. Egentligen. Men jag vet att det kommer bli en massa snack. Speciellt inom min familj eftersom vi är en Diabetes2-familj. Och alla delar inte riktigt min inställning.
Bland vänner kommer det i alla fall finnas frågor. Och okunskap. Och jag orkar inte bara. Och det är inget viktigt just nu.


Vad har hänt mer? Mannen och jag ömsom bråkar, ömsom pratar. Senaste veckan har varit väldigt intensiv med långa jobbiga bråk. Men också bra prat.
Jag vet inte om det är min medicin som spökar, eller så kan jag ha fått några panikångestattacker. Jag vet inte säkert. Attackerna har i så fall inte alls känts som de gjorde förut. Men efterdyningarna påminner.
Det sticker i armarna. Jag har konstig känsel i ansiktet. Det är jobbigt att prata. Jag är heeeelt slut. Men kan ändå inte sova.

Oj, oj, oj. Blir det på omvärlden.
Gör något nu. Och inte sen.
Det är väl klart. Jag gör ju något. Jag gör ingenting.
Jag lämnar jobbet och går ingenstans speciellt. Går. Andas. Tänker få tankar. Är stilla. I sakta rörelse. Jagar inte upp mig. Blir inte orolig. Inga snabba fixar.
Allt fort är fel. Långsamt är receptet.

Göra allting långsamt. Tänka långsamt. Prata långsamt. Gå på toaletten långsamt. Och inte fokusera på att reda ut om det kan ha varit en attack eller inte. Sånt jagar bara upp en. Ju mindre man gör, desto mer gör man åt saken.

Mitt största problem är att jag inte får till sömnen. Det är jobbet som pajar en del. Och mina ben. Jag har ont i benen, skinkan, ljumsken och ryggen. Och jag har svårt att somna. Går ju hos sjukgymnast just nu. Men kanske behöver jag pipa förbi kiropraktorn en sväng. Vi får se.

Höstvecka närmar sig. Då är det med baren och deras kusiner på landet. Mormor och morfar förstås. Jag, mamma, pappa och alla 4 barnen har firat höstlov sen det bara fanns 2 barn. Grodan och hans kusin. Sen kom Tusse. Och därefter kusin nr2. Jag älskar våra höstlov.
I år har jag dessutom tagit mig en vecka till därefter. Den veckan är min.

Jag tänker inte åka iväg, för jag vill nog inte vara helt själv. Men jag vill ha egen tid.
Det ska bli dagar på egen hand som handlar om att må bra. Jag har lite planer, men inget definitivt. Ska boka lite SPA-behandlingar. Åka och simma. Träna. Fika på favoritfiket. Äta gott kanske. Komma hem på kvällarna och vara med familjen. Så ser planen ut just nu.