En ledsen dag som blev bra

Jag satt där på jobbet i ett litet bås och grinade. Satt uppkopplad på ett möte som jag inte hörde något av. Bestämde mig för att dra från jobbet. Vart visste jag inte. Bara någonstans, men inte hem.
Så lättade trycket lite grann. Förnuftet tog vid. Inte ska väl man balla ur så man inte kan jobba? Nej, det här går bra. Andas och ta nya tag. Det är ju ändå fredag. Kan sluta tidigare istället. Det går bra.
Så jag drog tillbaka vinken jag skickat till chefen. Bestämde mig för att stanna kvar på jobbet. På något sätt ta mig igenom dagen.

Så kom SMSet.
"Hej min ledsna vän. Kan du ta ledigt från jobbet och ses i min soffa?"
Jag tog mig inte ens tid att förklara för någon vart jag tog vägen. Inte ens en liten ursäkt eller vit lögn. Jag bara reste mig och gick.
Tog mig ner till centrum och skaffade oss en finfin lunch och så drog jag.

En hel eftermiddag vid bordet hemma hos en god, god vän. I över 20 år har vi känt varandra. Då var det mycket fest och glam. Nu mycket barn och familjeliv. I genom alla åren har våra samtal alltid handlat om livet, lyckan och människorna. Oftast har människorna varit vi själva. Men oavsett så har det handlat om människan. Vad driver? Vem är den? Hur är den? Varför?

Idag är människan i våra samtal till stor del våra barn. Men fortfarande samma utgångsläge. Vilka är de? Hur är de? Varför är de?
En eftermiddag med luft att andas, samtal att mötas i, samförstånd istället för missförstånd. Ett varmt bandage på en ledsen själ.

Jag åkte därifrån med ett lätt hjärta.
Nu har en helg nästan passerat och det har funnits glädje, lite energi och goda samtal här hemma.

Jag begär inte av någon vän att den ska veta, förstå och läsa mellan raderna att jag behöver stöd. Det är ett orimligt krav, anser jag.
Men när det sker. En hjälpande hand sträcks ut, vid precis rätt tillfälle, på exakt rätt sätt, ja, då är det magiskt.

En ledsen dag. Som blev en bra dag. Som blev en bra helg.
Tack. Underbara du.