Lite ledsenhet

Jag hatar mitt jobb idag.
Hatar är kanske ett starkt ord, men just idag känner jag det så. Jag hatar känslan att alla andra runt omkring mig gör fel så att jag inte kan göra något.
Jag ogillar det för att inte komma framåt själv är väldigt frustrernade.
Jag hatar det, därför att jag inte riktigt tror att det stämmer. Att jag ursäktar mina egna tillkortakommanden med att skylla på andra.
Och det är fan det värsta jag vet!!

I övrigt är jag i en ledsen fas av livet.
Det är inte en konstant, men det är en för hög nivå av ledsenhet.
Ledsenheten gör att jag blir väldigt ömhudad.
Och jobbet är fullt av små tramp på min ömma hud. Hemma också. Fast av annan karaktär.

Idag har jag varit och lämnat prover för diabetes-koll. Skulle ha träffat läkare också, men hon blev sjuk.
Jag har vetat i snart 9 år nu att jag har diabetes2 in the making. 9 år är en lång tid att få processa det. Jag är inte så säker att jag har nått nivåer då man sätter in medicin. Men det har försämrats, det vet jag.
Jag har inte så stora problem med sjukdomen i sig. Och just typ2 brukar vara en ganska hanterbar sjukdom under ganska lång tid. Inte för alla så klart, men vanligtvis.

Det är den där jävla skammen. Kanske känner typ1-diabetiker också skam, vad vet jag. Men typ2 är en så livstilskopplad sjukdom.
- Du har inte varit duktig nog att gå ner i vikt. Om du var normalviktig skulle förutsättningarna förbättras.
- Du tränar inte tillräckligt. Med bra träning kan man påverka mycket.
Och så det där bror-duktig-attityden "Ja, jag håller mig insulinfri genom att äta nyttigt, träna bra och hålla vikten"
Vilket, av någon anledning, skapar känslan att man är dålig när man inte gör dessa saker.
Lite av en skyll-dig-själv-känsla som smakar surt.

Det blir inte bättre av att jag inte berättat för mannen att jag bokat in läkartid. Det känns fel att inte dela informationen med honom. Men det finns tre anledningar till det. Ingen av dem är väl så där väldigt bra. Men de är ändå mina anledningar.
1 - Jag är arg och sårad över att jag inte får vara med i hans sjukdomsflöde. Visserligen delar han med sig av informationen han får, men jag får sitta utanför och få andrahandsinfon via honom. Så som någon barnslig jävla pay back håller jag honom helt utanför detta. Moget Jazzie. Jävligt moget.

2 - Jag är så inåthelvete trött på sjukdom. Att prata sjukdom, andas sjukdom, äta sjukdom, leva sjukdom. Jag kräks bara av tanken att vi ska ha ytterligare en sjukdom som middags-ämne.

3 - Jag vill inte att så mycket ska handla om mig. Jag mår bra. Jag behöver bara hålla koll på mina sockervärden. Och vid någon tidpunkt, nu eller sen, kommer jag få börja äta mediciner. Men tidpunkten då denna sjukdom gör att jag känner mig sjuk, den tidpunkten är inte nu. Och då behöver inte detta ta så mycket fokus här och nu.