En ljuvlig bastu

Igår hade jag den bästa jäkla bastun på riktigt länge. Bastu, plums i poolen (24 grader), in i bastun, plums i poolen, sitt på trappan dricka lite öl, prata med mina barn, in i bastun, plums i poolen, lite öl på trappan...

Ja, ni fattar. Efter en stund försvann barnen. Mannen såg till att de duschade, borstade tänderna och sen nattade han dem. Jag fortsatte med mitt bastande. När han kom ner och satte på tv'n kom jag in och hämtade en öl till. Sen fortsatte jag ett tag till.

Ibland när man bastar känner man att det inte riktigt satte så fint. Man blir varm för fort. Har svårt att få ro. Får ingen rytm utan känner hela tiden att man borde förflytta sig från platsen man är.
Men ibland... som igår... så är det bara ett lugn i allt man gör. Då är det så ljuvligt. Så galet helande. En tid då man bara kan vara just där man är. Nu. Inget annat.
Idag har jag känt mig helt lobotomerad. Men också fokuserad.

Sämst just nu: Frågan "Hur mår Mannen idag?" alternativt "Hur mår du?"
Första frågan utgår på något sätt att han mår väldigt olika dag från dag. Och även om det finns skiftningar i hans mående så är skiftningarna inte riktigt heldags-baserade. Så om man slår ut allt per dag så blir det ändå ganska samma lika.
Andra frågan är ungefär samma sak. Den förutsätter att jag mår en sak en hel dag. Eller att jag mår mest av en typ större delen av dagen. Men så är det inte. Jag hinner för det mesta med hela spektra på en dag. Jag hinner bli galen på min man. Och bli ledsen för att saker är som de är. Och vara superglad över att det är just vi. Och kär och galen i både min man, mina barn och oss som familj. Känna mig hopplös eller håglös. Hinner också med känslan att vi har det ju jäkligt bra, och har det varit så väldigt länge (jag har alltså då redan hunnit glömma bort att jag var låg, håglös, arg eller ledsen någon timme tidigare)

Fick en omtanke skickat på posten. Märkligt hur det värmer och hur omhuldad man känner sig. Av att veta att någon tänker på mig och bryr sig. En ask choklad, ett kort och några vänliga ord kan vara så oerhört mer omtanke än allas "hur mår du/ni/han"
Fast nu är jag så klart orättvis. Alla de runt omkring oss som engagerar sig och bryr sig, om de försvann skulle jag ju så klart känna deras frånvaro.

Så, för att inte vara orättvis kanske jag ska säga
Vad härligt med en postad omtanke, då den är få som ger känns den unik, speciell och väldigt värmande. Den gör mig glad och tacksam. Och den gör just det jag behöver. Får mig att känna mig o-ensam utan kräva mig på svar jag inte har.

Du är guld värd min vän.