Just nu i livet

Nu har jag varit duktigt förkyld i över 1½ vecka. Eftersom mannen ska in och få medicin har jag försökt att inte smitta honom. Har till och med sovit i en annan säng. Så idag börjar han snörvla. Vi hoppas att det inte blir något problem för att få medicinen.

Hemma pendlar det från att vara okej till så jävla supertrist. Ungefär en gång i veckan bråkar vi. Då har jag bitit mig i tungan så många gånger att det inte går längre.
Alla dagarna är inte såna. Men när de är... fy fan.
Allt är "nej". Allt är fel. Det spelar ingen roll vad man säger eller gör.

Det går inte att säga "ryck upp dig" För jag förstår. Jag förstår känslan att det är orättvist. Ledsenheten. Oron. Och allt annat.
Men det är ändå så jävla pissigt jobbigt att ta all den här negativa skiten.

Sen kommer en dag då han mer liknar sig själv.
Idag var han hos sjukgymnasten. Berättade sin historia.
- Vi ska inte göra mer här idag, säger hon. Det räcker som du har det.
Sen säger hon att hon ska boka in honom hos kurator. Ska bara kolla med doktorn först.

BRA!
En kurator. Terapeut. Psykolog. Eller något i den genren är vad min man behöver mest av allt. If you ask me. Att få prata med någon annan än jag. Att inte vara den som får frågorna. Utan få hjälp att få ord på sina känslor.

En dag i taget. Och bli sams vid varje bråk.