jaha, det var helgen och den gick i moll. inte bara p g a valet, som ju var megadeppigt, utan även på det privata planet. mr S var ju hemma och förkyld i veckan, på torsdagen började jag också känna mig vissen men knatade iväg till jobbet ändå på fredagen. så kom helgen och då skulle man ju kunna tycka att man skulle få vila, men NJA? visst, jag blev inte dunderförkyld, men jag deklarerade ändå tydligt och klart att jag kände mig hängig och inte ville göra någonting annat än att ligga på soffan och ta det lugnt. jaha, men nähä, då skulle det diskuteras än det ena och än det andra, träd som skulle fällas och avledningsrör från hängrännor som skulle grävas ner och det tog visst aldrig slut. och fastän jag VARJE GÅNG något kom upp på tapeten sa att jag vill inte diskutera detta just nu, jag orkar inte tänka, jag är sjuk, jag mår inte bra, jag vill inte prata, jag vill inte ta ställning till någonting, jag vill bara vila. det är väl inte mycket som går att missförstå där, eller? men nä, fem minuter senare så var det någonting annat som skulle diskuteras, och sedan, som toppen på detta berg, kom "vad hade du tänkt laga till middag"?
VAD HADE JAG TÄNKT LAGA TILL MIDDAG? det var väl där någonstans det brast och brann till i huvudet. okej, jag lagar i princip alltid middag, det är ingen konstig fråga i vanliga fall, det är ingen könsrollsgrej för mr S gör andra saker i hushållet. MEN NÄR MAN ÄR SJUK? då är det väl ändå lite annorlunda, kan jag ju tycka och det var ju inte som att jag gick och frågade honom när han hade tänkt tvätta eller fylla på pellets när han var sjuk för NÄR MAN ÄR SJUK kanske man hellre vill höra ett "vill du att jag ska laga middag idag" eller kanske ännu hellre ett "gå och lägg dig så fixar jag lite mat åt oss". nu blev jag inte så jättesjuk den här gången, men det vet ju inte han. men enligt honom så vet han ju inte ALLS eftersom jag ju "är uppe och gör saker" så hur skulle han kunna veta? så om jag säger att jag har ont i halsen och ont i huvudet och är dödstrött så RÄKNAS liksom inte det eftersom jag står på benen? vad jag säger spelar uppenbarligen ingen roll?
ja, sådär har tjafset gått, till och från. nu tycker jag ju att det mest avtändande som finns är män som är underdåniga och fjäskiga, och det kan man verkligen inte beskylla mr S för att vara. men nu tyckte jag att det fan i mig gick för långt åt andra hållet, LITE JÄVLA SYMPATI KAN MAN VÄL ÄNDÅ FÅ NÅGON GÅNG? fast det kan man ju inte säga, någon stolthet har man väl ändå i kroppen. istället skällde jag på honom för att han inte tar något ansvar för stumpen, för att det BARA är jag som måste gå upp och ut med honom på morgnarna, ta ut honom i skogen så han får springa av sig överskottsenergi, gå på valpkurs och träna honom (jag tycker egentligen att allt det där är jättekul utom möjligen morgnarna, men det tyckte jag fan inte hörde dit just då) medan han inte lyfter ett finger (inte helt sant, men det hörde inte heller dit just då) och var bara allmänt arg, arg, arg och NÄR FICK JAG LIGGA I SÄNGEN OCH INTE GÖRA ETT SKIT EN HEL JÄVLA FÖRMIDDAG SIST? sa även saker som "akta så du inte bränner ut dig, du som BÅDE har varit och röstat och klippt gräset den här helgen" och annat som jag kanske inte är sådär jättestolt över.
på den nivån var det, man skulle kunna tro att vi var småbarnsföräldrar. och nu tornar en fullsmockad vecka upp sig, under vilken jag har en do-or-die-deadline där det som ska göras känns ytterst diffust och svårgreppbart. men det är väl bara att tuta och köra och hoppas man hamnar rätt till slut.