Sista dagen med självömkan

Idag är sista dagen för självömkan. Det har jag bestämt. Jag får hela dagen, fullt ut. Men sen är det dags att borsta av sig och vända upp blicken.

Kroppen är nästan sig själv igen. Brösten ömmar fortfarande lite. (konstigt, de var de första att ge vika förra gången) Och så klart blöder jag. Men annars börjar det stilla sig.

För att inte riskera att pendeln slår och jag ändrar mig och tror det visst kan gå att försöka igen, har jag börjat rensa bebisgrejer. En del säljer jag. En del ger jag till Kyrkans loppis. Jag tokrensar inte som en galning. Nej, jag rensar som ett steg i ungarnas vilja att ha egna rum. Hittills har de haft ett gemensamt sovrum och ett gemensamt lekrum. Nu vill Grodan ha ett eget rum för allt. Och det innebär att det måste rensas bland ungarnas leksaker. Och för att kunna göra det så måste förrådet tömmas på undanlagde bebisgrejer.

Det är okej. Jag önskar bara att jag kunde få känna den där jag-är-klar-känslan.
Jag har så många vänner som verkligen känner så
- En unge till? Åh nej, herregud! Aldrig i livet.
Jag önskar att kroppen kände sig klar. Att hjärnan var färdig. Men kroppen vill reproducera. Hjärnan vill ha liten bebis.

Bara idag.
Imorgon är det nog. Då får känslorna finnas, men inte ta över. Då får jag gråt om det behövs. Men inte förlamas. Jag får sörja, men leva i det ändå.