Blir hemma den här veckan

Jag gick till jobbet.
Jag hade börjat blöda på morgonen men mådde bra.
På jobbet började jag frossa. Och så plötsligt, mitt i en Power Point bild känner jag hur tårarna kommer. Får fly in i ett litet rum innan det brister fullständigt. Jag skakar, frossar, svettas och gråter.
Har möte med chefen på telefon. Men det går inte att samla ihop sig och låta normal.

Jag tänkte inte. Att kroppen är full av hormoner och att kaos kan uppstå.
Det uppstod. Big time.
Så jag blev så illa tvungen att berätta för chefen. Sen gick jag hem. Jag blir hemma hela veckan. Kan inte hålla på och krascha på jobbet under hormonella stormar.

Kroppen har satt igång allt. Idag kom trollet ut. Förra gången tog det 2 månader för fosterblåsan att komma ut. Den här gången tog det 2 dagar. Det är bättre. Jag är jävligt labil.

En labil fru och en håglös och hopplös man. Det är inte party i vårt hem om vi säger så.
Mannen fyllde år igår. Vi har haft bättre födelsedagar. Ett tag tyckte jag vi hade trevligt. Ett tag var i alla fall jag glad. Är inte säker om vi delade den stunden, mannen och jag.

Allt är som en enda stor tombola just nu. Runt, runt, runt far allting.
Alla logiska argument känns som kräkmedel. De är många. De är rätt. Men ändå kvarstår känslorna. En man som känner att han förlorat. Och så jag som sorgset tar farväl till mitt produktiva jag. Inga fler barn. Inga fler försök. Inget nytt liv. Vi har de liv vi har. Och det ska vi vara glada för.
Javisst. Så är det. Och det är jag. Men just nu är sorgen lite större än tacksamheten.

Men jag skulle ta sorgen i kvadrat om mannen bara kunde få lite hopp.